Vi är ett par i 60-årsåldern med två vuxna barn i 30-årsåldern som båda mår dåligt psykiskt. De har sökt vård och fått diagnoserna utmattningssyndrom och ångest. Sonen lever ensam, har bra jobb och ekonomi men är tyst, orolig och nedstämd.
Dottern har sedan tonåren haft ett väldigt häftigt humör och växlat mellan att vara arg och jättesnäll. Hon är gift och har en dotter på 9 månader. Enligt mannen lever de helt efter vår dotters regler. Hon har stora krav på sig själv och även på omgivningen och är väldigt kontrollerande. Hon är nu mammaledig, men jobbar annars på obekväma arbetstider. Hennes man jobbar till klockan 20 så jag förstår att hon är stressad av tanken på att snart börja jobba och att få ihop det med dagis och allt. Det är just när hon är stressad som hon får fruktansvärda utbrott som hon sedan mår väldigt dåligt av och då ångrar vad hon sagt.
Vi oroar oss mycket för våra barn och vet inte hur vi ska kunna hjälpa dem. Nyligen läste jag en artikel om en man som fått diagnosen biopolär sjukdom. Det var ärftligt så även hans son hade fått sjukdomen. Då väcktes en tanke hos mig att våra barn kanske lider av samma sjukdom. Jag vet att psykisk ohälsa finns i både min och min mans familjer.
Hoppas att du kan ge oss ett råd vad vi ska göra.
I de flesta familjer finns en eller flera personer som lider eller under sitt liv lidit av någon form av psykiskt problem. I dag talar vi mer om detta då det inte längre är så tabubelagt vilket är väldigt bra! Det betyder att många fler kan få adekvat hjälp för sina problem. Tidigare ansågs psykisk sjukdom som något mycket mer skamligt samtidigt som kunskapen var mindre, vilket ledde till att många inte fick varken rätt diagnos eller rätt hjälp. Det finns psykiska sjukdomar där man tror att genetiska faktorer spelar roll för insjuknandet och även miljöfaktorer som till exempel uppväxtförhållanden, familjerelationer, erfarenheter under livet och stress etcetera antas spela roll. Det är dock viktigt att komma ihåg att det återstår mycket forskning innan vi vet vad som faktiskt ligger bakom olika psykiska sjukdomar. Lika viktigt är att komma ihåg att den kunskap vi har gäller på gruppnivå, men hur det ser ut för en enskild individ är mycket svårt att uttala sig om.
Det som är bra är att de flesta behandlingar vi har fungerar oavsett eventuell orsak till problemen. Det leder in på nästa del av mitt svar. Nämligen att det jag tycker är viktigast för er är att era barn får hjälp att hantera de svårigheter de tampas med. Det är inte alltid lätt som förälder till vuxna barn att se till så att det sker.
Hur det är i just ert fall vet jag ju inte, det handlar mycket om hur lätt det är för er att samtala med era barn om de här sakerna. Om vi för en stund förutsätter att det är enkelt skulle jag uppmana er att prata med er son respektive er dotter om den oro ni känner för deras mående. Berätta att ni vill hjälpa dem så gott ni kan och fråga om de själva har förslag på hur det skulle kunna gå till. Om ni tycker att deras förslag känns bra så försök att mötas där.
Påtala också för dem vikten av att söka professionell hjälp när man behöver den. Kanske kan ni vara behjälpliga även där. Det kan handla om allt ifrån att ta reda på kontaktuppgifter till det ställe de kan vända sig, till exempel husläkaren eller vuxenpsykiatrin där de bor, till att skjutsa dem om resvägen är ett hinder eller, i din dotters fall, vara barnvakt eller hämta på dagis när hon själv har en behandlingstid att passa. Hjälpen kan alltså ta sig många olika former, huvudsaken är att den bidrar till att era barn får den hjälp den behöver för att må bättre.
Vilken typ av diagnos som är aktuell för era barn och därmed vilken sorts behandling de behöver kan man bara uttala sig om efter att ha träffat dem och fått en bild av deras situation. Så, börja med att försöka stötta dem i att söka hjälp.
