Min granne som jag umgås en del har precis förlorat sin partner. De har inte levt ihop länge så jag kände inte honom så bra, vi har bara träffats några gånger. Men henne känner jag väl och vi har delat mycket, både rent praktiskt men också i samtal under många och långa promenader. Undantaget det här med hennes partner. Han fick nämligen någon akut form av cancer för bara några månader sedan och har alltså nu avlidit.
Under sjukdomstiden var hon ju upptagen av att vara vid hans sida nästan hela tiden så då sågs vi inte mycket. Men nu finns ju tiden men jag är så osäker på hur jag ska förhålla mig till henne och hennes sorg. Ska jag tala om partnern eller inte? Ska jag försöka hålla samtalet på en glad och glättig nivå? Får jag tala om mig själv och mina egna problem som ju i relation till hennes får anses vara väldigt små…
Vet inte heller hur mycket initiativ jag ska till att vi ska ses eller om jag hellre bör låta henne vara ifred nu, hon vill kanske vara ensam med sin sorg och inte ha folk som kommer och knackar eller ringer. Samtidigt vet jag att hon är rätt ensam då henens barn är vuxna och pluggar på annan ort och hennes syster med familj bor i ett annat land.
Boel
Vad fint att du skriver detta och i ditt brev visar sådan omsorg om din granne. Du tar upp något som många känner osäkerhet inför, nämligen hur man närmar sig en annan person i sorg. Det finns ingen patentlösning på det som funkar bra för alla drabbade, men några generella råd kan jag ge dig.
Det första, som svar på din fråga om du ska störa eller inte, är att du nog faktiskt ska störa. Med det menar jag att jag tycker du ska ta kontakt med din granne och visa henne att du finns där. För henne som befinner sig i sorg är det troligen svårt att orka ta initiativet till att ses men om du eller någon annan gör det blir det enklare. Så fråga henne om ni ska ta en av era promenader, om du får komma över på en fika eller något liknande.
Personer i sorg kan ha svårt att orka med och klara allt det som behövs i vardagen, som att städa, handla, laga mat och inte minst äta. Att erbjuda din granne hjälp med sådant kan också vara uppskattat. Kanske kan du handla åt henne när du handlar åt dig själv? Kanske kan du erbjuda dig att ni går iväg till butiken tillsammans. Något som ofta uppskattas är att komma med lagad mat till den som är i sorg, eller att bjuda över personen på en måltid.
För att vara säker på att du gör rätt just för din granne tycker jag att du helt enkelt ska fråga henne vad hon skulle vilja ha för hjälp av dig. Säg att du gärna vill finnas för henne, men är osäker på hur du gör det på bästa sätt. Utifrån hennes svar kan du sedan avgöra hur du ska agera. Skulle hon vara väldigt avvisande skulle jag rekommendera dig att ta kontakt om ett tag igen.
I sorgen kan även ilska komma upp och viljan att vara ensam kan kännas stark ibland för att sedan gå över, så ge henne gärna en chans till. När du frågar om detta kan du även ta upp din fundering om ifall hon vill att du “håller låda”, talar om ditt liv eller bara lyssnar till henne.
Att se en människa i sorg kan vara skrämmande. Känner du igen dig i det? Försök i så fall att stå ut med det du ser och komma ihåg att det du ser ändå bara är ytan av allt det som din granne känner. Försök våga och orka låta henne vara ledsen.
Kanske kan du vara tydlig med att ert umgänge nu kan få vara helt kravlöst utifrån hennes behov. Vill hon att ni är tysta så är ni det. Börjar hon gråta är det ok. Petar hon i maten som du lagat tar du inte illa vid dig. Just nu är du där för henne.
Skulle du efter några månader uppleva att din granne inte kommer vidare i sin sorg utan fortsätter att må lika dåligt och vara lika ledsen så kanske du ska uppmana henne att söka professionell hjälp. Sorg är smärtsamt och tar tid men brukar lätta med tiden och personen i sorg återgår alltmer till sitt vanliga liv. Sker inte detta kan det vara bra att söka hjälp, till exempel inom psykiatrin.
