Jag är 59 år och arbetslös sedan tre månader. Vi har haft flera omgångar med uppsägningar så på sätt och vis är det väldigt bra att ha klarat sig så länge som jag gjort. Jag tar det lite grann som ett bevis på att jag har gjort ett väldigt bra jobb.
Känslan över att vara arbetslös går naturligtvis både upp och ned. “Alla” tycker att jag hanterar det så bra. Jag håller med, det går bättre än jag trodde, och det beror på en massa olika saker. Jag är positiv och tror fortfarande att jag ska kunna få ett bra jobb igen. Jag planerar, tar reda på information, tänker och gör en massa saker. Jag måste erkänna att emellanåt känns det ganska roligt ändå. Jag har lärt mig massor och tänker på annat som jag aldrig tänkt på förut. Och jag har träffat och umgåtts med människor, både nya och gamla bekantskaper, på ett annat sätt.
Men emellanåt känns det verkligen eländigt. Är det bara jag som har en fånig dröm om att det faktiskt ska ordna sig så att jag får något bra jobb?
På ett vis har jag en väldig lyxig situation, som har uppsägningstid plus ett antal månadslöner i avgångsvederlag. Jag kan unna mig lyxen att bara söka jobb som verkar intressanta. Plan B, när lönerna börjar ta slut och om ingenting har hänt då, är att stämpla ett tag. Sedan kanske jag kan lyckas få något tillfälligt jobb – vad som helst. Det är inte så lång tid som jag måste stå ut, innan jag kan pensionera mig i någorlunda anständig ålder. Jag har jobbat i så många år tidigare, haft ganska hyfsad lön och min man och jag har en stabil ekonomi.
Nu har jag blivit antagen till yrkeshögskoleutbildning. Att få ett intressant jobb är fortfarande högsta prioritet, men om ingenting händer innan dess så känns det här spännande. En del tycker att jag är helt galen. Börja plugga i min ålder, det är inte klokt! Men jag har fortfarande lön, så jag behöver inte någon mer finansiering. Jag tycker att utbildningen låter spännande och framför allt får jag någonting vettigt att göra.
Jag kämpar ändå med tankarna om det är någon mening med att satsa på något helt annat i min ålder. Kanske vore det bättre att försöka pensionera mig, som en del tycker. Ibland tar negativa känslor överhanden. Att jag inte har någon plats, inte bidrar med någonting och därmed inte är någon. Jag vet att jobb inte är det enda här i livet men känner mig ändå inte färdig med yrkeslivet ännu.
Att dina känslor för uppsägningen går upp och ner är verkligen att förvänta, det är ju en stor omställning i ditt liv. Att du samtidigt kan vara så konstruktiv som du är låter väldigt bra och imponerande! När man blir arbetslös eller av annan anledning får en minskad sysselsättning är risken att bli nedstämd ganska stor. Det absolut bästa sättet att inte hamna där är att aktivera sig med saker som känns viktiga vilket är precis vad du beskriver att du gör. Du söker nya jobb men har också sökt en utbildning som du är nyfiken på. Dessutom skriver du att du testar nya saker, tänker nya tankar och umgås med nya och gamla vänner på ett nytt sätt. Även det är mycket värt.
Att ha flera alternativa planer är klokt. Det betyder att det finns många alternativ för dig att falla tillbaka på och det minskar risken att du ska stå sysslolös men minskar sannolikt också din oro för hur det ska gå för dig, vilket i sig är oerhört värdefullt.
Vad andra anser om dina val skulle jag råda dig att försöka bortse ifrån. Det är lätt att ha åsikter om andras liv, men nu är det ditt liv det gäller och de viktigaste åsikterna är dina och dina närmastes. Så gläds åt att du hanterar det som hänt så bra och att det hänt dig i en tid i livet då du har stor frihet. Att du sedan mellan varven tappar kraft och tilltro är inte alls konstigt och det hanterar du bäst genom att göra som du gör, fortsätta vara aktiv.
