Jag är en 62-årig skild kvinna med en 30-årig dotter. För några år sedan träffade hon sin stora kärlek, en några år äldre mycket trevlig kille med ensam vårdnad om en liten son. Jag var lite orolig för hur min dotter skulle klara av att bli styvmamma, men det har gått hur bra som helst. Vi bor i samma stad, så jag har mycket kontakt med henne och hennes familj.
Pojken, som nu är 6 år, är rar och pigg. “Han måste vara precis som ett barnbarn för dig”, säger mina väninnor ofta – och då skäms jag. Så känner jag det nämligen inte alls. Även om vi kommer bra överens så har jag inte riktigt några känslomässiga band till honom, fast det vågar jag inte tala om för väninnorna.
Nu känns det som om saken ställs på sin spets för min dotter väntar barn. En liten flicka, har hon berättat. Jag är överlycklig – men samtidigt orolig för hur jag ska kunna handskas med situationen med ett “styvbarnbarn” och ett som är mitt eget. Det vore förfärligt om 6-åringen kände sig undanskuffad, det är säkert svårt nog ändå att plötsligt få ett litet syskon som får mycket uppmärksamhet.
Samtidigt råder man ju inte över sina känslor och jag märker redan hur mycket jag ser fram emot att få hålla min dotterdotter i famnen. Att det är något alldeles speciellt är jag ganska säker på. Hur ska jag handskas med det här?
Familjen idag kan se ut på många sätt. “Kärnfamiljen” är inte längre den självklara och allenarådande formen utan allt fler delar din situation med en familj bestående av bonusbarn, bonusföräldrar och bonusmormödrar. Många ser det som en rikedom där familjen växer när människor knyts till varandra med nya och viktiga band som inte nödvändigtvis är biologiska.
Att detta på många sätt är positivt behöver inte betyda att de känslor man känner för de olika familjemedlemmarna är identiska. För somliga är det naturligtvis så medan andra upplever skillnader. Det är alltså inte alls konstigt eller avvikande att de känslor du nu upplever inför att få ett barnbarn inte är identiska med vad du känner för din dotters bonusson, tvärtom tror jag det är mycket vanligt.
Kanske kan dina skamkänslor lindras lite om du tänker på att vissa mödrar beskriver att det är speciellt när en dotter är gravid och föder ett barn. Att det på vissa sätt känns närmare än när en sons partner väntar barn. Det betyder ju inte att man som mormor tycker mer om sina barnbarn än en farmor gör, utan att det ligger något speciellt i den närhet och delaktighet som en del mammor kan få till sina döttrar under deras graviditet, men kanske inte till sina söners partners.
Ytterligare ett sätt att förstå skillnaden i dina känslor är att det kan vara lite annorlunda att komma in i ett barns liv då barnet är några år gammalt och där situationen inte är alldeles komplikationsfri jämfört med att hålla ett nyfött spädbarn i sin famn. Kanske är det avgörande inte att det är ditt biologiska barnbarn utan att det är en ny liten människa som du får möta så tidigt i hans eller hennes liv?
Det jag tror är viktigt att ta fasta på är det engagemang för din bonussonson som du ger uttryck för i ditt brev. Din roll som mormor och bonusmormor innehåller ju nu ett viktigt moment av att få den nya och växande familjen att må bra och känna samhörighet och det kan du förstärka genom att behandla de två barnen på ett kärleksfullt sätt.
Jag tror också att dina känslor kan förändras och intensifieras inför ditt bonusbarnbarn då han blir storebror till ditt barnbarn. Plötsligt ändras rollerna och kanske kommer ni varandra närmare. Skulle det däremot bli som du befarar att pojken känner sig undanskuffad kan du säkert försöka hantera det. En 6-åring har ju helt andra önskningar och behov än ett nyfött barn. Det kan göra det enkelt att ibland umgås med dem var för sig och låta pojken få göra lite “storebrorsaker”, något som kan vara väldigt viktigt för ett barn som får ett syskon och vars familj förändras.
