Jag hoppas att även en “gubbe” får lov att skriva till dig. Min fru har berättat att hon varit otrogen med en bekant till oss och jag känner mig fullkomligt vilsen och olycklig. Faktiskt också lite löjlig för min hustru och jag är närmare 70 än 60 och lever vad många (åtminstone yngre) skulle kalla för ett lite tråkigt liv. Nu känner jag mig som om jag är med i en film där jag inte hör hemma…
Det kom som en blixt från en klar himmel när min fru berättade för mig att hon en dag träffat på en av våra manliga bekanta på stan, att de börjat prata, beslutat sig för att ta en kopp kaffe och sedan bestämt sig för att ses igen. Efter några träffar hamnade de i säng hemma hos vår bekant. Han är änkling och bor ensam.
Allt det här fick jag veta när jag en kväll slog mig ner för vad jag trodde skulle vara en lugn tv-kväll. Min fru sa också att romansen, eller vad man ska kalla det, nu var över. Hon verkade lättad över att ha berättat och verkade mest tycka att vi bara skulle gå vidare. Ja, hon bad ju om förlåtelse, förstås.
Fast så enkelt är det inte för mig. Jag är väl inte arg på henne men jag känner mig misslyckad och besviken och har svårt att se hur framtiden ska bli. Och hur ska jag kunna träffa den här mannen på fester och annat? Hittills har jag lyckats undvika det. Jag förstår att det kanske är fel att kasta bort 40 års äktenskap. Jag vill ju inte leva ensam och jag älskar nog min hustru, även om kärleken fått sig en törn.
Självklart får även en “gubbe” höra av sig! Det problem du tar upp tror jag att många kan känna igen sig i, både män och kvinnor och i olika åldrar. Hur går man vidare i en relation när otrohet har uppdagats?
För vissa par har frågan ett självklart svar, vare sig de väljer att separera eller försöker bygga upp relationen igen. Men för de allra flesta är frågan alls inte enkel att besvara och det krävs både tid, samtal och funderingar innan man vet hur man vill göra. Din reaktion låter med andra ord mycket rimlig.
Att få veta att ens partner varit otrogen kommer dessutom för de allra flesta som en chock. Chockreaktionen kräver sin tid, så att du inte bara kan gå vidare tycker jag att du ska ha förståelse för. Om din fru inte förstår det måste du kanske vara tydlig och förklara för henne att hon får lov att ge dig tid. Hon kanske kan försöka vända på situationen och ta ditt perspektiv, hur skulle hon upplevt det om det hade varit du som varit otrogen med en nära vän till henne?
Det jag tror du behöver ta ställning till är hur mycket er relation är värd för dig och vad du behöver och önskar för att kunna stanna kvar i den. Kan du förlåta det som skett och gå vidare eller känner du att relationen är slut för dig? Om du stannar, vad krävs för att du ska kunna lita på din fru igen? Du skriver att du nog älskar din fru men att kärleken fått sig en törn. Kan ni arbeta på att förbättra relationen? Skulle det som skett kunna betraktas som ett tillfälle till omstart där ni båda gör ett aktivt val och aktiva insatser för att relationen ska bli den ni vill? Kanske skulle ni må bra av att tillsammans gå och tala med en parterapeut för att få hjälp att tala om det som skett och hur ni ska förhålla er till det?
Du tar också upp hur du ska kunna möta mannen ifråga. Försök lyssna till dina känslor och din vilja i den frågan, men ta också hänsyn till vad du går miste om ifall du undviker honom. Har ni många gemensamma vänner och sammanhang som du får avstå ifrån i så fall? Är det ett pris du är beredd att betala? Om du beslutar dig för att inte undvika honom, finns det då något som du tror skulle göra möten lättare för dig? Kan din fru agera på något sätt för att underlätta? Vill du träffa mannen själv vid något tillfälle för att få tala med honom om vad du känner? Jag tror att det du känner initialt kommer att förändras över tid så troligen kommer mötena vara tuffast i början för att sen kännas allt mer neutrala.
