Jag vet att barnuppfostran kan se olika ut och att jag egentligen inte har med det att göra men reagerar ändå på vad jag ser hos grannarna. Men jag vet inte om jag ska prata med mamman eller hur jag i så fall utrycker mig för att hon ska förstå vad jag menar utan att bli sårad.
Grannarna har två barn, en pojke på 4 och en flicka snart 1 år. Mamman kommer från ett land långt borta och jag vet inte om det är kulturen där eller att hon är så rädd om sina barn, som gör att hon behandlar barnen som hon gör. För barnen bärs nästan alltid. Och de vill och får bestämma vem av föräldrarna som ska bära.
Innan den lilla föddes krävde pojken att bli buren jämt. Den höggravida mamman grät av trötthet och förtvivlan och vid ett tillfälle fick jag ta hand om pojken i två timmar när hon inte orkade längre. Barnet skrek hela tiden men mamman mådde bättre efteråt. Sedan dess har jag någon gång erbjudit mig att passa något av barnen, men mamman säger att hon tror “att de kommer att skrika”.
De flyttade hit när pojken var 1 år. I mammans land är det mycket varmt och att hamna här norr om Dalälven är säkert inte så lätt av klimatskäl heller. Men trots en varm sommar så var den lilla mest inomhus. Om 4-åringen var i trädgården skulle helst någon av föräldrarna hålla honom i handen. Det finns inget spring, inget bus eller någon naturlig nyfikenhet tycker jag. Det känns som föräldrarnas rädsla för omvärlden smittar av sig på barnen.
Samtidigt styr barnen. De bestämmer vad de ska ha på sig – också den lilla har tydliga önskemål. Det var mamman själv som berättade detta och jag tror att hon tänker att hon uppfostrar barnen till att fatta egna beslut. Själv tror jag inte att småbarn kan besluta allt själva – till exempel vad de ska ha på sig eller vad de ska äta.
Det är inte fråga om att föräldrarna vill sina barn illa. Men det finns en risk att dessa barn blir egoistiska små monster när de får bestämma allt och det kan senare bli smärtsamt för dem att stöta på samhället utanför. Dessutom bygger föräldrarna en mycket svårhanterlig vardag för hela familjen. Ska jag prata med mamman?
Du tar verkligen upp en komplicerad fråga, som ju i ett större perspektiv handlar om hur mycket vi ska lägga oss i varandras liv. Det skiljer sig åt inte minst mellan olika kulturer, och vad som är rätt eller fel är svårt att säkert veta. Ibland kanske vi lägger oss i varandras liv för lite, vilket leder till att människor blir ensamma och isolerade. Andra gånger blandar vi oss för mycket och kränker gränser och integritet. På många sätt liknar detta ju faktiskt barnuppfostran som också ser olika ut i olika kulturer och där det ofta är svårt att veta vad som är rätt eller fel och när man ska yttra sina åsikter eller behålla dem för sig själv.
Av ditt brev att döma låter det som, att ditt engagemang bottnar i en omsorg både om barnen och mamman. Du ser att barnen går miste om viktiga steg i sin utveckling och kan få problem i andra miljöer och att mamman blir trött.
Om du skulle närma dig denna familj, kan du göra det just med det som utgångspunkt? Det låter som att mamman i familjen inte har så många andra vuxna runt sig som kan vara stöd för henne i hennes mammaroll, så kanske skulle hon behöva det och kanske är det vad du kan erbjuda? Både i form av barnpassning och därmed avlastning och kanske råd om hon skulle önska.
Försök att vara lyhörd och icke-dömande när du erbjuder din hjälp, visa bara att du finns där och gärna ställer upp om du kan och de vill. Kanske kan du också vara tydlig med att skrik inte skrämmer dig då det verkar som att mamman avstått att låta dig passa barnen eftersom hon tror att de kommer skrika.
Märker du att familjen inte vill ha din hjälp får du respektera det. Kanske har du kvar dina tankar om hur de uppfostrar sina barn men så länge du ser att barnen mår bra så får de fortsätta att göra på sitt sätt.
