Hur ska jag få reda på hur min dotter och mitt barnbarn har det? Jag mår jättedåligt och grubblar varje dag på att jag inte får höra av dem. Det är fem år sedan min dotter skickade ett sms och bröt kontakten med mig. Fram till dess hade vi fin kontakt.
Jag ringde sedan en gång men då kastade hon bara luren i örat på mig. Redan samma dag var numret avslutat. Nu vet jag ingenting om deras liv. Har inget telefonnummer utan bara en adress. Jag brukar skicka gratulationer till bemärkelsedagar men hör ingenting från dem.
Mitt barnbarn är numera 8 år och min dotter är snart 40. Jag fattar ingenting av hur detta har kunnat hända. Det enda jag gjort är att försöka hjälpa dem med det lilla jag kunnat, till exempel skickat pengar och paket. Det är inte så konstigt att jag är orolig för jag vet att hon haft kontakter med och träffat män, som inte varit så bra.
Hur ska jag göra? Ska jag bara släppa taget?
Av ditt brev framgår att du är mycket ledsen och oroad över din relation till din dotter och att ni sedan flera år tillbaka inte har någon kontakt. Ditt problem kan betraktas ur olika perspektiv. Ett är om det är möjligt för dig att återfå kontakt med din dotter. Det sammanhänger troligen med vad det var som hände och som ledde till att din dotter reagerade som hon gjorde.
Du skriver att du inte vet det och att ni hade en fin kontakt innan hon med ett sms bröt med dig. Har du någon aning om vad som låg bakom det? Hade ni någon konflikt strax innan som i ditt tycke föreföll liten men som hon kan ha betraktat som större? Inträffade något i hennes liv under den perioden som kan ha påverkat henne?
Om du inte själv vet vad som hände, finns det någon annan som kan ha ledtrådar? Har din dotter till exempel kontakt med sin pappa? Finns det syskon, andra släktingar eller vänner som hon pratar med och som du kan höra med? Om du kan få reda på vad som ligger bakom brytningen kanske det kan hjälpa dig att hitta eventuella möjligheter för att återuppta relationen. Fundera i så fall på vad du kan göra som du tror din dotter skulle uppskatta och som känns rimligt för dig.
En annan aspekt av det du tar upp är din oro för hur din dotter och ditt barnbarn har det. Återigen, finns det någon som kan ge dig information om deras liv så att du på den vägen får veta om det finns anledning till oro eller inte? Att du inte själv kan tala med dem är naturligtvis en stor sorg, men om du åtminstone får veta att de har det bra kan det lyfta av dig en börda av oro. Skulle du å andra sidan få veta att de inte har det bra, kan du fundera på om och i så fall hur du kan agera.
Jag tror också att det kan vara bra att du som mamma och mormor fortsätter försöka ha någon form av kontakt med din dotter och ditt barnbarn för att visa att du finns kvar och att de är viktiga för dig. Hur den kontakten ska se ut får du fundera på. Ibland kan något så enkelt som ett vykort i halvåret vara en väg att gå. En kort hälsning där det framgår att du bryr dig och finns där men utan något krav eller någon förväntan på svar om de inte själva vill.
Om relationen till din dotter inte går att återuppta tvingas du kanske till slut att acceptera situationen och att du inte har någon möjlighet att påverka den. Det känns säkert oerhört sorgligt, smärtsamt och frustrerande men ibland ställer livet oss inför sådana situationer och vi kan inget göra för att förändra dem. I det läget skulle jag vilja uppmana dig att göra vad du kan för att själv må så bra det går.
Hur kan du leva med din sorg, så att ditt liv fortfarande känns meningsfullt och fyllt av det som finns och fungerar? Och så att den oro som du beskriver i ditt brev inte längre gnager alltför hårt på dig? Det här är inte lätt och du kan behöva hjälp och stöd på vägen för att klara av det. Försök i så fall att söka det stödet till exempel genom att kontakta en psykolog eller en präst som kan vara en samtalspartner för dig i denna process.
