Jag och min kille har varit ihop i snart tre år och har bott ihop i ett år nu. Jag är 23 år och jobbar deltid. Min önskan är att ha ett normalt liv med en kille som jobbar och har körkort och kanske vill ha barn snart. Men min kille lever inte precis upp till det. Han är 25 år men han varken arbetar eller pluggar utan är med sin bror hela tiden. Brodern är 32 år och jobbar inte heller. Båda är lata och ingen av dem söker jobb.
Det är jag som städar, diskar, tvättar och sköter allt. Vi har det bra ibland och kan göra något tillsammans men det är sällan. Han röker cannabis, vilket jag hatar och han måste sluta med det för att kunna ta körkort. Jag har knappt några vänner kvar eftersom han förbjudit mig ha de kontakterna eftersom de alltid dricker och festar. När jag gör något utan honom så ringer han mig hela tiden. Vi tjafsar väldigt ofta om både stort och smått.
När jag var yngre brydde jag mig inte om saker som jag gör nu och det känns som att jag tar hand om en liten pojke. Jag har sagt att jag kommer att lämna honom om han inte förändras och jag säger det så ofta att det känns som att han inte tror mig. Han säger att jag inte har någon anledning till att lämna honom och att jag försöker leta fel. Han kan säga saker som kränker mig och gör mig ledsen, till exempel att jag är lat trots att det är jag som gör allt.
Jag tror att jag börjar bli deprimerad av vårt förhållande men vet inte om jag kommer ångra mig om jag gör slut. Jag tycker verkligen om honom men vet inte om jag fortfarande älskar honom. Jag har gett honom chans på chans. Han förbättras i en vecka sedan blir allt som innan. Hur ska jag göra? Mår inte bra psykiskt men hur blir det utan honom?
Att leva i en relation som inte fungerar så som man skulle önska tar mycket på krafterna. Relationer till personer som är viktiga är ju något som påverkar oss väldigt mycket, så jag förstår mycket väl att du känner dig trött, ledsen och uppgiven över den situation du befinner dig i.
Du tar upp flera olika saker som du tycker är problem mellan dig och din kille, bland annat att han inte arbetar, inte tar ansvar i hemmet, har hindrat dig från att träffa dina vänner, kontrollerar dig om du gör saker på egen hand och ibland säger elaka saker till dig. Samtidigt skriver du att ni gör saker ihop och då har ni det bra och att du tycker mycket om honom. Det är begripligt att du i det läget känner dig förvirrad och inte säkert vet vad du känner för honom eller vad du ska göra.
När du talat med din kille och sagt att du vill lämna honom har han bättrat sig under en tid. Kan man tolka det som att han faktiskt förstår vad det är du vill att han ska ändra och i någon mening håller med om det eftersom han ju gör försök att gå dig till mötes? Tror du att han förstår hur viktiga de här sakerna är för dig och att det inte bara är viktigt ett tag utan för alltid? Finns det i annat fall något sätt, tror du, för dig att verkligen vara tydlig med honom om hur det här påverkar dig? Kanske genom att berätta hur ledsen det gör dig att han beter sig som han gör?
Ett annat sätt att åstadkomma förändring i en relation kan vara att förändra sig själv. Med det menar jag att man själv slutar göra vissa saker eller börjar göra nya saker. Vad skulle hända i er relation om du till exempel slutade fixa hemma? Och vad skulle hända om du började träffa dina vänner så mycket som du själv vill? Hur skulle det få dig att må? Tror du att det skulle tvinga din kille att också förändras?
Du frågar vad som är rätt beslut att göra och det finns tyvärr inget svar på den frågan som någon annan än du själv kan ge. Ibland har man ingen aning utan får helt enkelt bestämma sig för något och genomföra det utan att vara helt säker på om det kommer visa sig vara det bästa eller inte. Jag tror att du, oavsett hur du väljer att göra, ska vara snäll mot dig själv och vara nöjd med att du fattar ett beslut och vågar stå för det. Skulle det visa sig vara fel i framtiden så får du hantera det då.
