Jag undrar hur jag på bästa sätt ska kunna stötta min sambo som ofta klagar på sin chef, sina kollegor och andra människor i omgivningen. Min sambo är ofta ledsen och känner sig relativt ofta illa behandlad av andra människor. Att de blir arga/irriterade utan anledning, att chefen kontrollerar i onödan, att kollegorna utesluter min sambo i samtal och möten, att kompisarna inte hör av sig och så vidare.
Jag ser ofta att det finns fler sätt att se saken på än vad han ser, att det inte behöver vara så illa menat (även om det naturligtvis kan vara menat precis så som min sambo upplever det). Jag kan till exempel se att chefen kan behöva ställa kontrollfrågor om underställdas arbete, att kollegor kan råka glömma att bjuda in någon till ett möte av misstag utan illvilja bakom, att kompisarna har fullt upp med sina familjer och så vidare.
Men om jag säger det så upplever min sambo att jag tar parti emot honom. Det kan bli ändlösa och dränerande samtal där vi inte kommer någon vart. Medan det jag egentligen vill är att vara ett bra och empatiskt stöd, och få min sambo att känna sig bättre till mods.
Min sambo har tidigare haft det tufft med mobbning i skolan. Han har också upplevt sig vara mobbad på flera tidigare jobb. Kanske kan dessa upplevelser ha gjort min sambo extra känslig för negativa signaler och situationer som påminner om tidigare svåra upplevelser. Hur ska jag agera för att stötta min sambo på ett fint och empatiskt sätt, utan att helt gå med på att dessa människor är “illvilliga”?
Ditt brev är verkligen fullt av omsorg om din sambo och det är tydligt att du verkligen vill honom väl. Din analys låter också väldigt rimlig, om din sambo haft tidigare negativa erfarenheter av mobbning har han säkerligen blivit märkt av dem vilket kan göra att han idag är känslig i liknande situationer och sammanhang.
Tyvärr kan det här “slå tillbaka” mot honom själv nu, då han riskerar att uppleva sig som mer ensam och utsatt än han egentligen är. Du skriver att du försökt framföra alternativa perspektiv på saker men att han då upplever att även du är emot honom.
Jag undrar om du gör det just när ni talar om en specifik situation? Har du testat att istället ta upp det med honom i ett annat sammanhang, det vill säga inte då han precis beskrivit en situation för dig där han upplevt sig utsatt?
Jag kan nämligen tänka mig att han, i de situationer och då han redan känner sig osäker och utsatt är extra känslig och därmed har ett stort behov av att du ska stötta honom. När du istället försöker vrida lite på perspektivet och hjälpa honom att se saker på ett annat sätt har han svårt att ta emot det och risken är extra stor att han upplever att inte heller du stöttar honom.
Jag skulle därför vilja råda dig att prova att ta upp det med honom i en stund då han är lugn och känner sig trygg. Kanske kan du försöka säga till honom det som du förmedlar i ditt brev, eller varför inte läsa det för honom? Då tror jag att chansen är stor att även han hör din genuina omsorg om honom.
Om din sambo väl tar till sig detta och ser att det här är ett problem som, även om det har sina rötter i vad andra gjort mot honom, idag har kommit att bli hans eget, kanske han också blir intresserad av att försöka göra något åt det. Det kan mycket väl vara så att den hjälp och det stöd du kan erbjuda i form av att göra honom medveten om när han hamnar i situationer som han övertolkar räcker för honom. Tillsammans kan ni då fundera över andra sätt att tolka situationer och utifrån det, andra sätt för honom att hantera dem.
Skulle han istället vilja jobba med det här i en psykoterapi är även det en väg att gå. Då kan han få hjälp att se att det som hände honom tidigare i livet inte är vad som sker nu. Han kan träna sig i att se saker på nya sätt och ur nya perspektiv och han kan utifrån det hitta nya sätt att agera på och därmed hantera situationerna på ett annat sätt. Allt detta kommer sannolikt att minska hans känsla av utsatthet.
