Jag känner mig mobbad av min 19-åriga dotter. Hon förolämpar och skriker på mig om jag säger att hon ska städa efter sig. Om jag vill prata med henne om något alldagligt jag sett eller hört, så säger hon att hon inte orkar lyssna. Eller så pratar hon inte alls med mig. Hon har alltid varit arg på oss alla och klagat och kritiserat oss, mest mig och hennes yngre bror.
Flera gånger har hon orsakat att jag fått panikattacker. Hon sårar mig dagligen, säger att jag är psykisk sjuk (jag äter paroxetin) och att det är mitt fel att hon också kommer att bli sjuk.
I hennes ögon beter jag mig alltid dumt och jag kan ingenting eftersom jag inte gått på universitet. Pappa är enda hon kan fråga om saker. Vår son är 14 år och han tycker att hon förstör för familjen och går ifrån när hon sätter igång.
Jag tror att hon är bortskämd, att hon har fått för mycket av allt och inga krav har ställts på henne. Det är bara när hon behöver något, pengar eller tjänster, som hon pratar normalt med mig. Hon jobbar, köper resor och lyxgrejer. Hon bor gratis hemma.
Hennes far skyddar henne. Han tycker det är synd att dottern ska behöva bli upprörd. Han skyller på mig, att jag bara klagar på henne. Visst mår jag också dåligt av att se henne gråta men det handlar ju bara om att diska efter sig eller plocka i och ur diskmaskinen.
Men det går som sagt inte att prata med henne utan att hon skriker och går till sitt rum och smäller med dörren så den går sönder. Ingenting är roligt om hon är med. Jag tycker att det är så sorgligt.
Det låter verkligen som att din och din dotters relation är problematisk för er alla. Du skriver att hon alltid varit arg på er i familjen. En fråga som väcks är hur hon uppför sig mot andra människor? Är hon arg på dem också eller fungerar relationerna bättre till exempel med lärare, kamrater, kamraters föräldrar?
Om hon är arg på alla människor som hon har kontakt med tänker jag att det kanske är något hon skulle behöva arbeta med på egen hand. I behandling kan man träna upp sin förmåga att kontrollera sitt humör och hitta nya och bättre fungerande sätt att visa ilska och besvikelse. Sådan behandling förutsätter att den som behöver hjälp är intresserad av det och beredd att göra det jobb som krävs.
Om det istället är så att din dotter framförallt är arg på er i familjen handlar det sannolikt mer om hur ni relaterar till varandra, hur ni visar känslor och vilka konsekvenser hon fått när hon visat olika känslor i hemmet.
Kanske har ni hamnat i roller i familjen där hon är den som är arg, du den som ställer krav och hennes pappa den som är snäll, försvarar och ställer upp? Sådana roller utvecklas ofta sakta, i små steg men riskerar att befästas på ett oönskat sätt och skapa problem på sikt. Ett annat sätt att förstå din dotters agerande är att det helt enkelt har lönat sig för henne att säga ifrån och vara arg. Med lönat sig menar jag att hon genom att göra så har fått sin vilja igenom.
Jag kan utifrån ditt brev bara ge förslag på hur ni hamnat där ni är, men då hela familjen tycks lida av situationen vore det bra om ni fick hjälp att lösa den. Jag skulle råda dig att i första hand prata med din dotter om hur ni har det. Jag tror att det är väldigt viktigt att du i det samtalet inte är anklagande eller arg utan istället är uppriktig med hur ledsen du är för att ni har det som ni har det och hur mycket du skulle önska att ni fick det bättre. Om ni kan mötas i ett sådant samtal och om hon håller med dig kan nästa steg vara gå och tala med en psykolog. Då kan ni få hjälp både att förstå hur ni hamnat där ni är och att hitta användbara redskap för att ändra situationen.
FOTNOT: Om du vill läsa mer om hur man hanterar vardagsproblem i familjen så har Hemmets Journals psykolog Liv Svirsky skrivit boken: Föräldrahjälpen – förändra familjelivet med KBT (BoD förlag).
