Det känns inte som jag är en riktig kvinna!

Jag och min partner genomgår behandlingar för infertilitet och jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt på så många sätt. Jag var inte alls förberedd...

Jag och min partner genomgår behandlingar för infertilitet och jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt på så många sätt. Jag var inte alls förberedd på att det skulle vara så hemskt. Jag är 39 år och min fru är lika gammal. Det är jag som ska föda vårt barn så det är jag som får behandlingarna men vi går ju på många sätt igenom det här gemensamt. Men ändå inte alls.

Jag upplever inte att hon riktigt fattar hur det är och det gör att jag känner mig så ensam. Egentligen startade det ju bara med att vi ville skaffa barn och eftersom vi är ett homosexuellt par så sökte vi hjälp direkt. Vi gjorde några inseminationer utomlands innan vi fick hjälp med IVF i Sverige. Då trodde vi egentligen inte att något var fel men på grund av min ålder så var IVF en bra väg att gå. Men nu har vi gjort två försök utan att det fungerat och nu verkar det ju som att jag faktiskt behöver behandling för infertilitet.

Jag tycker det hela är hemskt. Alla mediciner, alla undersökningar, allt hopp och all besvikelse. Och misstron mot min egen kropp som har börjat dyka upp nu. Att den inte fungerar som den ska, att jag inte är en riktig kvinna. Min fru är ju på sätt och vis ett stöd men ibland tycker jag hon verkar tycka att jag överdriver och verkar själv ta rätt lätt på det hela. Hon tycker bara att vi ska försöka lite till, att det nog löser sig till slut.

Samtidigt ser jag ju att hon också blir ledsen när det inte funkat och då får jag dåligt samvete för att jag inte kan ge oss det barn vi önskar så mycket. Jag vet inte vem jag ska tala med om det här. Alla våra vänner har barn så de förstår inte hur det är att försöka utan att lyckas. 

Psykolog Liv Svirsky svarar:

Vad bra att du tar upp den här frågan som jag tror att långt många fler än man kanske kan tro. Att gå igenom fertilitetsbehandlingar är för de allra flesta jättejobbigt när det inte lyckas. Det är så stora frågor som står på spel; om familj, om att bli förälder, om att få leva med barn. De flesta som får behandling är både rädda och hoppfulla. Rädda både för allt det nya som kanske håller på att ske och för att det inte ska lyckas. Hoppfulla men samtidigt försiktiga med hoppet för att försöka dämpa besvikelsen om det inte visar sig fungera. Det är med andra ord ett känslomässigt kaos som pågår.

Att dessutom vara den som genomgår behandlingen gör det oftast ännu tuffare då det, som du skriver, innebär att ta en del mediciner och genomgå både undersökningar och ingrepp. Sen är det ju onekligen så att det är din kropp som kommer att bära eller inte bära en graviditet och det är nog svårt att till fullo dela det med sin partner även om det naturligtvis är oerhört viktigt även för henne.

Många känner liksom du att det är svårt att tala med folk i sin omgivning. Kanske förstår de inte för att de själva saknar erfarenheter, kanske vill de inte fråga för att inte tränga sig på eller säga fel saker, kanske orkar du själv inte berätta och dela allt det som är smärtsamt. Ibland kan det ju till och med vara skönt att inte berätta för alla utan få leva lite som vanligt trots all smärta som finns inombords. Du skriver om en misstro mot den egna kroppen och många kan även känna skam över att kroppen inte gör det man någonstans förväntar sig av den.

Om det är svårt att tala med vänner i omgivningen kan det vara klokt att ha en professionell samtalspartner vid sin sida. Där kan du få utrymme att verkligen berätta om alla dina känslor och få stöd men också få dem normaliserade. Dessutom behöver du inte ta hänsyn till känslorna hos den du talar med utan får fokusera helt på dig själv. Om du och din partner vill kan ni kanske gå i några gemensamma samtal också. Hör med kliniken där ni får hjälp om de kan erbjuda samtalsstöd. I annat fall kanske ni kan söka en privat psykologkontakt. En förteckning över många psykologer verksamma i hela landet finner du på www.psykologiguiden.se. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att allt det du och din fru upplever är väldigt normalt i den situation ni befinner er i, men icke desto mindre, mycket tufft.

Scroll to Top