Jag är 32 år och har varit tillsammans med min 29-årige sambo i 4,5 år varpå vi bott ihop i 3,5. Jag har under hela vår relation upplevt att min sambo har svårt att samarbeta och att ta sitt ansvar i vår relation när det kommer till gemensamma intressen så som sysslor i hemmet, planera framtid och att reda ut gräl och missförstånd.
Han ber aldrig om ursäkt och har väldigt svårt att erkänna sina misstag. Jag känner att jag inte kommer honom in på livet då han inte öppnar sig för mig. Det har under årens lopp hänt en massa olika saker som gör att jag känner mig väldigt osäker på vad han egentligen vill med vår relation och var han lägger sina prioriteringar.
Första året levde vi till exempel i sex månader i ett distansförhållande som fungerade otroligt bra, men eftersom vi inte riktigt visste hur det skulle gå bestämde vi oss för att inte involvera våra familjer till en början. Problemet var bara att jag sedan fick jag tjata och bli rejält ledsen innan han presenterade mig för sin familj. Dessutom ville han inte ändra sin relationsstatus på sin Facebook, vilket jag mest tyckte var lite konstigt.
Vi hälsar ofta på hans familj, men han tar aldrig initiativet till att träffa min (nu bor min familj 60 mil norr ut). Men på 4,5 år så har han följt med mig dit två gånger.
Även fast ingen av oss är intresserade av att skaffa barn så vägrar han att prata om vår framtid eller att ta nästa steg i relationen.
I övrigt är han mycket charmig, social och framgångsrik. Vi bråkar aldrig om pengar och han är mycket generös och romantisk.
Jag känner också att det är otroligt svårt att lära känna honom. Han vägrar att ta hjälp av mig, vilket gör att jag känner mig exkluderad. Alla avgörande beslut fattar han själv.
Nu har det gått för långt och jag har försökt allt. Vara tyst, bli arg, analysera och föreslå förändringar. Mitt sista försök var att ta hjälp av en parterapeut men det ville han inte. Det gjorde att jag bestämde mig för att lämna honom och nu flyttar jag snart.
Jag kan se att han är mycket bekymrad och mår väldigt dåligt över vår separation, men han säger ingenting och vägrar prata om hur han känner det.
Nu har jag läst väldigt mycket på nätet, bara för att jag är så förundrad över hur han tänker. Har hittat något som jag tycker stämmer överens så väldigt bra – passiv aggressivitet!
Finns det något sätt för mig att agera i detta om han skulle visa tecken på att vilja fortsätta relationen som särbor? Trots allt så älskar jag honom väldigt mycket. Kanske finns det inget svar, men jag vill ändå försöka förstå varför det inte gick.
Då er relation varat i 4,5 år tänker jag att du känner din partner väl. Du känner hans starka sidor likväl som de svaga och du vet ganska väl vilken typ av partner han är när det kommer till att vara sambos. Jag tycker att du ska lita på dina känslor och utifrån dem besluta hur du vill göra.
Att finna den perfekta partnern är få förunnat, de allra flesta finner partners med vilka de får det mesta av det de önskar men kanske inte allt. Att leva i relation innebär att ge och ta och att i viss utsträckning kompromissa. Så, om du känner att din sambo ger dig mycket av det du önskar i en relation så tänker jag att ni kan fortsätta tillsammans, alternativ återuppta er relation.
Ger han dig däremot ganska lite av det du önskar, ja då är han troligen inte rätt man och partner för dig. Naturligtvis kan han komma att förändras, en separation kan ju för många utgöra en livshändelse som leder till nya perspektiv, utveckling och mognad. Om han förändras i en riktning som möjliggör för er att ha det bättre tillsammans så kan ni båda på nytt ta ställning till er eventuella framtid ihop.
Du skriver att du vill förstå er relation bättre och jag tror att det bästa i så fall är att du kontaktar en psykolog och inleder en psykoterapeutisk kontakt. Inom ramen för den kan du utveckla din berättelse mer och därmed få en större chans att förstå framförallt dina egna beteenden och val.
