Jag är en kvinna strax över 30 år som alltid varit förvirrad kring min sexuella identitet. I skolan brydde jag mig inte om killar. Inte tjejer heller. I högstadiet blev jag dock enormt fascinerad av en av de populära tjejerna. Det fanns inget sexuellt i min beundran för henne, utan jag ville bara nära henne och ibland fantiserade jag om att jag var hon.
När jag i tonåren försökte ha sex fick jag alltid panik och drog mig undan. Jag var aldrig attraherad av dessa killar utan det handlade mest om att jag ville bli av med oskulden. Vid 22 års ålder dog min sexlust helt och sedan dess har jag inte haft några sexuella känslor överhuvudtaget.
Jag har gått i terapi men till slut nådde jag en punkt där jag kände att jag bara måste gilla läget. Då och då har jag känt mig starkt känslomässigt dragen till kvinnor på samma sätt som till tjejen i högstadiet. Känslorna har skrämt mig och jag har medvetet försökt dämpa dem.
Men för ett år sedan blev jag enormt tagen av en tjej. Det gick inte att förtränga de starka känslorna! Till en början var denna fascination ömsesidig. Hon sa att hon hade en så kallad ”girl crush” på mig, något som hon tydligen haft på andra tjejer tidigare.
För någon månad sedan avtog hennes fascination för mig då hon började dejta en kille. Jag är enormt ledsen över att det vi hade plötsligt bara försvunnit. Men jag kan inte prata med någon om hur dåligt jag mår eftersom jag känner så mycket skam över att eventuellt vara kär i en tjej och eventuellt vara lesbisk.
Nu vill jag ta med mig detta som en erfarenhet och förstå vad jag egentligen varit med om. Samtidigt vill jag inte vara lesbisk. Jag lider av så mycket självförakt och en lesbisk identitet känns så främmande. Är det en ”girl crush” eller är det något mer? Kan det vara så att jag inte vågar erkänna att jag även har sexuella känslor för tjejen jag är så galet förälskad i?
Det är inte helt lätt att utifrån ett brev hjälpa dig att reda ut dina känslor och heller inte om det du känt för den kvinna du träffat varit en verklig förälskelse eller en ”girl crush”. Jag tror att den enda som kan svara på den frågan är du själv och att du nog har svaret inom dig om du orkar och törs ta fram det.
Du skriver att du inte vill vara lesbisk. Jag kan inte uttala mig om din sexuella läggning, men däremot tror jag att om du har en väldigt stark ovilja mot att upptäcka att du är lesbisk så kan oviljan i sig göra att det blir svårt för dig att våga utforska din sexuella läggning. Oviljan blir i sig ett hinder för att våga tänka och känna det som faktiskt finns i dig och du riskerar att fastna i ett tillstånd där du är väldigt osäker och därmed varken får klart för dig om du är lesbisk eller om du inte är det.
Vad är det du upplever som så skrämmande och skamligt om det vore så att du var lesbisk? Du skriver att du lider av mycket självförakt och jag anar att du tror att ditt förakt skulle öka om du kom fram till att du är lesbisk, men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om erkännandet av dig själv, din lust och din läggning faktiskt istället får föraktet att minska? Känslan av att ha vågat kan i sig också bidra med ökad självrespekt, vilket ju är motsatsen till självförakt. Kanske skulle rädslan och de negativa känslorna för att vara lesbisk suddas ut och ersättas av positiva känslor och möjligheter till nya, viktiga relationer?
Du skriver att du inte kan tala med någon om hur dåligt du mår vilket jag tolkar som att ditt behov av att få tala med någon är ganska stort. Kan du trots dina tidigare erfarenheter av terapi tänka dig att prova igen, kanske med en annan psykolog? Då kan du få möjlighet att bolla dina tankar, prova om dina negativa förväntningar stämmer och testa en del nya beteenden. Förhoppningsvis hjälper det dig att hitta svar på dina funderingar och komma vidare med relationer.
Jag tycker att din önskan om att ta med dig något från den här erfarenheten är fin och viktig och tror att även det kan underlättas i en terapi.
