För 30 år sedan åkte jag som Hemmets Journal-reporter till Ullared för att möta 72-åriga Vivan Johansson. Nu skulle hon firas, eftersom tidningens läsare röstat fram henne till Sveriges bästa mamma!
Vivan bar titeln med stolthet, den blev “kronan” i hennes liv, berättar barnen när vi nu samlats för att minnas Vivan. Denna kvinna vars hjärta rymde inte bara de 13 barn hon födde, utan även deras respektive, 32 barnbarn, åtta barnbarnsbarn. Och många fler!
– Mamma var varmhjärtad. Om hon såg en Ge-Kås-kund som letade boende, fick de sova hemma hos henne, berättar dottern Gurli Karlsson.
Ja, till Vivans lilla hus, ett stenkast från köpmeckat som lockar miljoner människor till Ullared, var alla välkomna. När jag själv klev in genom dörren 1991 för att göra segerintervjun, fick hon mig att känna mig som en vän. Vivan strålade med hela ansiktet, vi fikade och pratade om livet. Hennes liv – en historia nästan för bra för att vara sann.
Barnkärt äkta par
Vivan föddes 1919 i Sibbarp i Halland, en liten tös som kom till världen två månader för tidigt och bäddades ner i en kartong med värmande bomull, för en mjuk start. Det liv som väntade, skulle bli så mycket hårdare.
Men Vivan blev tidigt varse att slit lönar sig, för kärlek och glädje fann hon i maken Holmfrid och i sina 13 barn. Då, för 30 år sedan, såg hon på mig med milda ögon och sa:
– Jag har nog slitit mer än någon kan föreställa sig, ändå tror jag inte att det finns en lyckligare människa på jorden. Jag har fått min belöning i alla mina underbara “ongar”.
Som 12-åring fick Vivan tjänst på en bondgård. Ett ljus i hennes vardagliga slit fanns på andra sidan skogen, för där bodde Holmfrid Johansson. Till Vivans stora glädje var han lika barnkär som hon. De gifte sig när Vivan fyllt 20 och samma år föddes Sten-Olof.
Vivan skrattade gott när hon berättade för mig hur hon ett år och fyra dagar senare åter låg på förlossningen och en äldre medpatient sa: “Hur många barn ska fru Johansson ha egentligen?”
Vivan, som aldrig var svarslös, replikerade rappt: “Närmare tjoget hade jag tänkt mig.” Att hon sedan fick höra att hon missuppfattat sin roll i livet – hon skulle inte ensam befolka världen – brydde hon sig inte om.
“Jag önskar att jag fått träffa den här människan när jag fött alla 13 och visa att de artade sig till det bästa”, sa hon.
Intervjuad av Elfving
Vivan miste två barn under sin livstid. Men elva finns kvar och sex av dem har nu samlats hemma i Gurlis vardagsrum i Ullared – Jan-Erik, Boris, Inga-Maj, Ingrid och Ulla-Britt. Det bjuds på hembakad äppelpaj och alla stortrivs med att få prata om mamma Vivan.
– När du frågade om vi ville ställa upp på intervjun, blev det väldigt positivt svar från alla syskonen, säger Gurli. Jag önskar att mamma hör oss, för hon hade blivit så stolt!
Ja, stolt var Vivan som Sveriges bästa mamma. Det var inga problem att åka till Stockholm och krönas på Gröna Lunds stora scen, bli intervjuad av tv-kändisen Staffan Ling och Hemmets Journals chefredaktör Janne Walles.
– Hon var inte nervös på något vis, säger Gurli. Men det var vi barn. Vi var med allihop, samt respektive och några barnbarn. Och vilken uppståndelse det var efteråt. Lokaltidningarna ville göra intervjuer, GT, Hallands
Nyheter, Hallandsposten … Mamma blev även intervjuad av Ulf Elfving i radion!
Det var dottern Liselotte som anmälde Vivan när Hemmets Journal utlyste tävlingen. Tio kandidater presenterades i tidningen, sedan fick läsarna välja.
– Vi tänkte att det blir kanske aldrig något av det här, säger Jan-Erik. Men när mamma nominerades var vi ju många som kunde rösta! Vi tyckte verkligen att hon var värd att vinna.
Foto: Gerth Johansson
Inga bekvämligheter
Vivans 13 barn växte upp med ärvda kläder, låg skavfötters i sängarna och hade fantasin som lekredskap. Men kärlek, värme och omtanke flödade och Vivan sa: “Håll ihop! Vad som än händer så har vi varandra.”
Holmfrid var grovarbetare och hemifrån sex dagar i veckan. Hemma på gården malde Vivan eget mjöl, bakade allt bröd, konserverade kött, frukt och grönt då det inte fanns kyl. Hon odlade alla grönsaker, sydde och lagade kläder. Tog hand om skörden och djuren. Och varje kväll räknade hon in alla barnen.
– När vi kom hem från skolan bytte vi till vardagskläder, säger Jan-Erik. Jag plogade, harvade, körde gödsel och jobbade i skogen. Vi plockade nässlor och kröp under husgrunden för att plocka ägg som hönorna värpt. Och passade syskon, förstås.
Bekvämlighet som toalett inne var det inte tal om.
– Jag var mörkrädd och ville inte gå till utedasset på kvällen, minns Inga-Maj. Men mamma sa: “Vilket trams, troll tar inga troll så gå nu!”
På morgonen, innan barnen gick till skolan, turades de om att bära in vatten från brunnen så att de kunde tvätta sig.
– När vi pratar om detta låter det som stenåldern, säger Gurli. Men så här var det och jag beundrar mamma som klarade det. Tänk på alla bekvämligheter vi har idag, inget av det hade hon.
Vivan vande sig vid en och en halv timmes sömn per natt. Alltid var något barn sjukt. Och sju barn hade kikhosta samtidigt! Hon blev dessutom änka tidigt. Holmfrid fick cancer och dog 1967, när yngsta barnet var tre år.
Då hade han hunnit köpa en gård med bekvämligheter som rinnande vatten och el till sin familj, lärt Vivan sköta det ekonomiska och rått henne att göra sig av med djuren när hon blev ensam. Det skulle bli för tungt.
Älskad av alla unga
När jag träffade Vivan 1991 berättade hon att hon inte varit barnfri en enda dag, sedan hon födde Sten-Olof. Innan minstingen flyttat ut, kom barnbarnen, som fann vägen till farmors och mormors trygga hem. Och det var så hon ville ha det.
– Hon fortsatte att fostra, säger Gurli. Egentligen är det konstigt att vi inte blev irriterade när hon la sig i, sa hur det skulle vara. Men hon hade ju rätt!
Till slut drabbades även Vivan av cancer och var sjuk i ett år innan hon dog.
– Hon var aldrig ensam under sjukdomstiden, säger Gurli. Vi syskon hade ett schema och någon var alltid hos henne, natt som dag. Mamma var väldigt trygg i det.
Vi på Hemmets Journal kom Vivan nära och det var en ära att få vara med på begravningen. Tårarna rann när vi sjöng “Jag lyfter ögat mot himmelen”, om att se barnens bästa. Det var verkligen Vivan.
– Mamma älskade alla och var äkta rakt igenom, säger Gurli.
Alla syskonen bor kvar i Ullared med omnejd, de trivs med närheten till varandra.
– När jag köpte hus valde jag ett som ligger granne med Jan-Eriks, säger Gurli.
Vivans och Holmfrids barn finns här för varandra, det är en trygghet med varje syster och bror.
Men traditionen att samla alla vid födelsedagar försvann med Vivan. Jag minns att hon berättade om sin 72-årsdag som firats med 46 sittande kaffegäster, samtidigt, i det lilla vardagsrummet! För hon hade kärlek som räckte åt alla.
