Birgitta: Min man flyttade – nu älskar jag honom mer än någonsin

När barnen flyttat ut blev det bara Lasse och jag kvar. Vi hade inget gemensamt. Vårt liv var helt dött. Han valde att flytta och sedan dess älskar jag honom mer än någonsin. Mina nya stickkompisar har också fått mig att leva upp igen.

En dag när jag och min bästa kompis Marie var sysslolösa tröttnade hennes mamma på att vi bara drällde runt och gnällde på varandra. Hon satte stickor och garn i händerna på oss. Sedan lärde hon oss att sticka räta maskor.

Marie och jag var olika som natt och dag och det var vi också när det gällde hur vi stickade. Men som alltid kompletterade vi varandra. Jag stickade så hårt att stickorna nästan inte gick att rubba och Marie så löst att hela stickningen hela tiden gled av stickorna. Då gjorde vi så att vi bytte stickning då och då. Vackert blev det kanske inte, men det blev mer hanterbart.

Sedan dess har stickningen följt mig genom livet. Hantverket satt snart i ryggmärgen och jag lärde mig att räkna maskorna i ett mönster samtidigt som jag läste en bok eller tittade på tv. Genom hela livet har min hobby gett mig lugn och avkoppling samtidigt som jag fått utlopp för min kreativitet och rastlöshet.

Blev deprimerad när barnen flyttade

Men för några år sedan ändrades mitt liv drastiskt. Inte ens stickningen gav mig något längre. Barnen hade vuxit upp och flyttat hemifrån en efter en. Jag hade inte varit beredd på att jag skulle reagera så starkt. Det allra smärtsammaste var ändå när min son flyttade till London med sin familj. Det värkte i mig när vi vinkade av dem när de åkte. Jag tänkte på att nästa gång jag fick se mitt lilla barnbarn Doris skulle hon ha växt mycket och skulle troligen inte ens känna igen mig. Doris, som jag träffat flera gånger i veckan sedan den dag då hon föddes.

Det var nog det som drev mig in i något av en depression. Jag orkade inte med att gå till jobbet och sitta och småprata med jobbarkompisarna. Jag blev sjukskriven och fick gå till en samtalsterapeut för att försöka komma tillbaka till ett bättre mående. Men allt kändes bara helt meningslöst.

Hemma hade Lasse fullt upp med sina intressen. Han hade börjat som fotbollstränare redan när vår son Stefan gick på mellanstadiet och det tog fortfarande mycket av hans fritid. Han hade också blivit engagerad av ett studieförbund och ledde flera studiecirklar. Det var egentligen nästan bara på helgerna vi sågs och då var det mest vid middagarna. På dagarna hade han sina fotbolls­träningar och på kvällarna satt vi framför tv:n.

Vi kunde inte fylla tomrummet

I början, när ungarna hade flyttat, försökte Lasse få med mig på bio eller teater men jag hade aldrig lust. Han föreslog också att vi skulle gå en danskurs tillsammans men för mig kändes det helt oöverstigligt. Jag hade ingen ork.

Det blev allt mer tyst mellan Lasse och mig. Det var som om att vi inte kunde fylla tomrummet efter barnen. Det var i stort sett bara när någon av ungarna kom hem en stund som vi levde upp. Därför var jag egentligen inte förvånad när Lasse en kväll sa att han behövde prata allvar med mig. Han berättade att han inte orkade med att leva med mig längre. Det drog ner honom också när jag alltid var ledsen och apatisk.

Lasse var väldigt ledsen den kvällen. Han ville verkligen inte svika mig men han kände hur hans egen kraft och livsglädje försvann. Därför hade han hyrt en liten lägenhet som han skulle flytta till och flytten skulle ske redan den kommande helgen. Han skämdes för att han inte hade pratat ut med mig tidigare men han hade varit rädd för hur jag skulle reagera. Nu när flytten var nära hade han inget val. Det måste sägas.

Känslorna för Lasse vaknade igen

Den första tiden efter Lasses flytt kändes livet lite lättare. Jag kände att en tyngd släppte när jag inte hela tiden behövde låtsas som om allt var bra. Jag hade också kommit lite längre i min terapi och kunde se ljusare på framtiden. Efter någon månad ringde Lasse och ville bjuda hem mig på middag. Jag tvekade eftersom jag kände mig osäker på vad det skulle innebära för oss. Jag var glad över att han hörde av sig men jag var också orolig för att jag skulle känna mig pressad igen.

Men vi redde upp mycket under vår middag tillsammans. Vi var överens om att vi skulle fortsätta att bo var för sig men att vi ändå kunde träffas då och då. Enkelt och utan några krav. Den kvällen kände jag att mina gamla känslor för Lasse började vakna till liv igen.

Sakta men säkert fick jag fast mark under fötterna igen och jag kunde gå tillbaka till jobbet. Det var roligt att komma tillbaka och träffa alla arbetskamrater igen. I början var jag nöjd med att komma hem och vila efter jobbet men så småningom kände jag mig ensam och rastlös på kvällar och helger när jag inte träffade ungarna eller Lasse. Jag hade ingen närmare relation till någon på jobbet. Vi hade trevligt på raster och luncher men vi träffades inte på fritiden. Alla hade sitt.

Då hittade jag en grupp på Facebook som jag genast blev väldigt nyfiken på. Det var en grupp för stickintresserade. Handarbete har alltid varit en ensamsyssla för mig men när jag läste inläggen i gruppen tyckte jag att det verkade som om de hade en väldigt fin samhörighet. Det var inte bara så att de träffades och stickade tillsammans på samma plats en gång i veckan. De gjorde också en massa andra saker. Men det som framför allt gjorde att jag fastnade för gruppen var att de hade en härlig humoristisk ton i kommentarerna på sidan. Jag kom på mig själv med att skratta högt ibland när jag läste vad de skrivit.

ANNONS

Jag fann nya vänner genom stickningen

Efter att ha följt gruppen några månader samlade jag mod till mig och ansökte om att bli medlem. Jag blev antagen och när jag gav mig iväg till mitt första möte var jag ­rejält nervös. Jag hann ångra mig många gånger på vägen till det fik där vi skulle träffas.

Men jag hade inte behövt oroa mig. När jag gick hem den kvällen kände jag mig helt bekväm i gruppen. Just det att vi alla hade något i händerna gjorde att samtalet kunde löpa hur som helst. Om det blev tyst ett tag hade man ändå sin stickning i gång. Och det var nog snarare så att det kunde vara svårt att få ordet. Det fanns många pratglada i gruppen.

Så småningom blev jag riktigt god vän med ett par av kvinnorna i stickgruppen. Vi bor alla ensamma och tycker om att ha sällskap ibland på kvällar och helger när de flesta är hemma hos sina familjer. I sommar ska vi hyra en stuga i skärgården tillsammans en vecka. Det är något som jag aldrig skulle komma på tanken att göra ensam.

Lasse och jag har kommit varandra nära igen men vi kommer att fortsätta att bo på var sitt håll. Jag har flyttat från vår villa till en lägenhet som inte ligger långt från Lasses. Vi tar dagen som den kommer och träffas när vi har lust. Jag tror att jag aldrig har älskat honom så mycket som nu och jag tror att han känner likadant för mig. Men vi är olika och vi har det bäst när vi inte är tillsammans jämt.

Birgitta

Skicka in din berättelse!

Har du själv upplevt något i ditt liv som du vill berätta och dela med dig av till andra? Det kan vara stort som smått. Skriv och berätta med dina egna ord!
Du får gärna vara anonym, men ange namn, adress och personnummer eftersom alla införda bidrag honoreras. Vi kan behöva redigera och korta ner texten.

Adress: Läsarnas egna berättelser, Hemmets Journal, 205 07 Malmö. E-post: lasarberattelser@egmont.se

Scroll to Top