Jag vill hylla livet med mina bilder!

Du har säkert sett konstnärinnans Gunilla Manns bilder någon gång. De är fyllda med ett myller av liv och livsglädje, de sprakar av färgglädje och fantasi. Och nu får Hemmets Journals prenumeranter njuta av hennes bilder hela året!

Personligt:

Jag vill hylla livet med mina bilder!
Namn: Gunilla Mann.
Född: 24 augusti 1947 i Göteborg.
Familj: Två söner, Joakim, född 1972, och Oskar, född 1977, samt barnbarnet Walle, 10 år, och ett bonusbarnbarn.
Bor: I Stockholm och i Rörum på Österlen.
Aktuell: Hemmets Journals konstalmanackskonstnär 2012 samt utställningar i Skåne och Stockholm.

Jag vill hylla livet med mina bilder!

Här finns färgglädje, livsglädje och fantasi. Gunilla Manns tavlor sprakar av kärlek till livet.
Tittar du noga i Gunillas målningar ser du nästan alltid en kvinna på svart cykel — Gunilla själv, med den älskade cykeln som blev stulen.

Väggarna sprakar av konstnärinnan Gunilla Manns färgglädje! I sin ateljé på Götgatan på Södermalm i Stockholm, i lokalerna där KF för 25 år sedan hade sitt bageri, håller hon igång flera måleriprojekt samtidigt. På staffliet står en påbörjad oljemålning och på ett bord intill står ett glas med skimrande limegrönt vatten, där hon doppar penslarna till sina gouacher.

– Jag minns när vi finpromenerade till släkten om söndagarna. Vi sjöng och spelade tillsammans, det var stor glädje, gemenskap och värmande omtanke om varandra. Detta vill jag dela med mig och ge uttryck för i min konst, berättar konstnärinnan.
– Musiken, särskilt klassisk musik, är en stor inspirationskälla för mig och min sinnesstämning. Mina bilder är en lovsång till livet självt, säger Gunilla och målar blå sommarhimmel med vattenfärg som blänker och reflekteras i det blåa vattnet.

Om du studerar hennes tavlor riktigt noga så hittar du nästan alltid en kvinna i klänning på en damcykel. Det är förstås Gunilla själv! Hennes tre katter finns också oftast med på hennes bilder.

Enda barnet
Gunilla växte upp som enda barnet i Majorna i Göteborg, där familjen bodde i en trerummare. Pappa Rolf var egenföretagare och hade en bilfirma i Majorna, men han tyckte också om att sjunga operetter. Hennes mamma Bibbi målade porslin. Collien Mitzie tillhörde också familjen. Sedan flyttade de till ett modernare hus på Paternostergatan som låg på en höjd med fin utsikt.

I hemmet hängde Gauguin-inspirerade tavlor som hennes morfar Svante Kede målat under åren han bott på Tahiti. Kanske var det morfaderns tavlor som lockade Gunilla att så tidigt satsa på måleri?

I tioårsåldern ritade Gunilla massor med bilder av ansikten i starka färger, som hon gav roliga namn. Redan på den tiden sålde hon sina teckningar och hon tjänade ihop till sin drömcykel. Bara 12 år gammal åkte hon båt till Köpenhamn för att köpa den, en svart dansk damcykel, som hon stolt åkte hem till Göteborg med, med vändande färja. Den danska klenoden stals en midsommarafton, sedan dess finns den med i alla hennes målningar!

Gunilla gick åtta år i Sannaskolan, sedan sökte hon som 14-åring in på Slöjdföreningens skola. Hon antogs och där lärde hon sig olika konstnär-liga uttrycksätt och tekniker. Hon visste att hon hittat rätt livsväg. Hon skulle bli konstnär!
– Redan i skolan uppmuntrade min skolfröken mig alltid. Hemma ritade jag jämt och varje år fick jag ritblock i födelsedagspresent av släkten, säger Gunilla som tecknar mycket med blyerts även idag.

Ur gömmorna tar hon fram små tummade skisser och ett litet block som hon visar upp.
– För mig är skisserna en jätteviktig idébank, som jag kan ta fram när jag behöver dem. Jag har verkligen ett behov av att teckna. Som barn gick jag upp när mina föräldrar sov på natten och tecknade, trots att jag inte fick vara uppe så sent. Att teckna och måla är ett sätt för mig att leva och när jag stänger dörren till min egen ateljé på kvällen, så längtar jag tillbaka dit på morgonen. Idag är jag tacksam över att jag började rita och lärde mig yrket så tidigt, för jag har fortfarande många idéer att förverkliga.

Barnen omkring sig
Hennes konstutbildning fortsatte på Hovedskous i Haga, därefter verkade hon tre år som tecknare på Arkeologiska museet i Göteborg. Där lärde hon sig teckna detaljrikt!

Hon flyttade hemifrån då hon blev myndig, och gifte sig som 21-åring. År 1972 flyttade hon och hennes man till en trerummare i Stockholm. Gunilla blev mamma till två söner Joakim, 1972, och Oskar, 1977. Barnen fanns alltid omkring henne när hon målade hemma. På 80-talet målade hon sittande på en kudde på golvet. Barnen lekte och stojade omkring henne.

Från början var Gunillas måleri mer traditionellt, men hon ändrade inriktning efter sin förste sons födelse. Färgerna sprakade nu av glädje och gemenskap. Hon berättar naivistiskt och muntert om livet som hon fångat i ögonblicket. Man kan titta på hennes tavlor länge för att upptäcka alla små detaljer, som man inte lägger märke till i första ögonkastet.

– Det var tio tuffa år ekonomiskt innan det lossnade för mig, sedan dess har jag kunnat leva på min konst, säger hon. Inspiration finner jag överallt och särskilt i möten med människor, men den kommer också när jag börjar arbeta. Jag sitter inte och väntar på inspiration, för jag trivs bäst när jag kommer hit till ateljén på morgonen och målar hela dagen. För mig är det viktigt att vara i ateljén! Jag behöver tid att tänka och funderna, för jag vill vidare i mitt skapande.

Gunilla har med sig sina små skiss-block nästan överallt. När hon vandrar omkring i städer studerar hon husen, sedan stuvar hon om allt och vänder på verkligheten i sin egen konstnärsvärld. Ibland har det hänt att någon betraktare som sett hennes utställningar känt igen sitt eget hus på hennes tavlor.

Jag vill hylla livet med mina bilder!
En härlig sommardag i Stockholm. I den ena ballongens korg svävar Gunilla och hennes två söner över Slussen!

Till Skåne
När hennes äldste son var fyra år hyrde familjen en stuga i Baskemölla i Skåne och för henne kändes det helt fantastiskt med ljuset där. Idag har hon ateljé i Rörum, där känner hon stor närhet till människorna.
– Jag är van vid att folk tittar på när jag jobbar. Det känns som en levande och inspirerande miljö för mig. Men så har jag ju också en inre ateljé som är bara min och det känns skönt att veta.

Märkligt nog hänger ingen av hennes egna tavlor på väggarna i hennes hem, men morfar Svantes tavlor finns där, och hon försöker köpa fler på auktioner.
– Morfars tavlor ger mig trygghet eftersom jag alltid haft dem omkring mig under min uppväxt i Göteborg. Det är viktigt för mig att ha lugn omkring mig, när jag skapar. Jag behöver känna harmoni och trygghet, när jag ska gör glädjefyllda bilder, säger hon.

Framöver ska Gunilla arbeta med glas i Kosta.
– Det är viktigt att ha visioner och för mig är glaset en härlig utmaning.

Den gamla träpaletten som Gunilla håller i handen är fylld till bredden av färgklickar i alla toner. Här väljer hon färg för nästa penseldrag i sin glädjebild till oss.
– I framtiden vill jag måla hela världen! Jag tror att ett av mina nästa konstnärliga mål blir Rom som nu sakta växer fram ur min fantasi, säger hon.

Scroll to Top