... har vi haft ett par stycken på sistone: För några dagar sedan var Hunduppfostraren Becky på väg hem från jobbet vid 23.30-tiden, när två älgar kliver upp på den smala grusvägen och totalblockerar den. Hon har inte en chans att hinna stanna, men hade fått ned farten till ett minimum innan hon körde in i den ena av dem. :( Det arma djuret drog in i skogen med ett mycket brutet bakben. - Vad gör man mitt i natten, när man kört på och skadat en ÄLG? Många djur hade ju gått att lasta in i hundburen och köra till veterinär med, men inte en älg...
Stackars Becky var helt trasig av skuldkänslor, trots att det ju var en ren olycka. Och när hon ringde till matte, så blev ju hon lika till sig över den arma älgen, som en jägare skulle göra eftersök på (Becky hade givetvist ringt Polisen allra först!) - men först nästa dag. Vi trodde det berodde på mörkret, men icke; det finns nattsikten. Nej, det beror på att de vill att djuret skall få feber först: Då är inte risken så stor för att det skall försöka fly igen... Detta var Katastrof nr 1.
Mirakel nr 1 var att Becky var helt oskadd - älgkrockar kan bli väldigt allvarliga även för tvåbeningarna, som sitter i plåtburken. Inte ens bilen var skadad, bara ett par små repor i fronten! - Så matte kunde alltså ägna sig helhjärtat åt att må pytonorm över tanken på älgstackaren, som låg skadad ute i skogen... Och det var ju verkligen synd om den, men Razzie och jag fick i alla fall ut något bra av olyckan: Matte kunde inte sova, så vi var ute i skogen med ficklampa tre gånger! Varken hon eller Becky kunde spänna av förrän jägaren ringt och talat om, att det var över...
Raskt över till Katastrof nr. 2: "Lille" Texas´ tid på kollo tog slut igår, och han skulle hämtas hem igen. Becky hyrde hästtransport och matte for med för att eventuellt hjälpa till att mota in honom, de förmodade att han blivit en riktig vildhäst vid det här laget... Men inte, då! Börje, som äger betet, hade redan hämtat in honom, och "lillen" gick snällt ombord efter bara en kort tvekan. Den fortsatta planeringen gick ut på att köra Texas hem, köra tillbaka till Vetlanda och lämna hyrsläpet, så hem igen. Men så blev det nu alltså inte...
- Matte sade först, att det här törs hon inte tala om, för ingen skulle tro på det; men Becky, som är mer "hemma" i hästkretsar, påstår att det visst har hänt flera gånger förut... Nå, då de var ca 25 kilometer hemifrån sade matte beundrande: "Gudars, vad snäll han är, lille Texas!" "Ja, och han trillade precis ut på vägen!" sade Becky och ställde sig på bromsen! :S Hon sade det i så vardaglig ton, att matte för en hundradels sekund trodde att hon skämtade, ett mycket dåligt skämt i så fall... Men icke!
Tack-och-lov låg ingen för nära bakom och mötande trafik hann stanna; Texas kom nämligen uttrillande genom den främre luckan, den som skötaren använder för att lämna transporten då hästen är installerad... Han var inte bunden, för han har mer noja av att bindas upp än att åka i släpet. Och tur var ju det, för då hade han säkert brutit nacken!
Som det nu var, stod en mycket förvirrad skäckåring mitt på mötande trafiks väghalva; det gick väldigt lätt att få tag i honom; som sagt, snäll är han sannerligen! Matte tog Texas och ledde in honom på någons tomt (naturtomt, inga rabatter och så ;) ), Becky for med bilen för att vända; det gick ju inte mitt på vägen, inte med det ekipaget!
En snäll stolle kom ut och ville hjälpa till, han sade sig vara rena "hästviskaren", hade hållit på med hästar hela livet... Sedan tittade han i Texas´mun och gissade att han var 15 - år! Expert var ordet... Men han var ju bussig. Han ville försöka få in Texas i släpet genom att locka med morötter, som vi hade med och slita och dra i grimskaftet... Tro mig, en häst, som just blivit "tappad bakom en vagn", bokstavligen, är inte överdrivet intresserad av morötter. Och katten vete, om ens den där urstarke killen Magnus, från Kisa, hade klarat att dra en häst upp, när hästen inte vill! Och Texas tänkte inte gå in i den där burken igen!
Så matte och Becky beslöt att gå hem med honom, han verkade ju inte alls skadad - det var Mirakel nr 2!!! - Att ett såpass klumpigt djur som en häst kan tumla ur en transport, som kör ca 70 km/timmen och bara ådra sig några mindre skrubbsår! - Katten vete om matte själv hade trott på det, om hon inte varit med och sett det! - Enligt Becky måste han ha trasslat sig över bommen framtill i släpet - och snavat mot dörren, som inte stod emot tyngden, utan gick upp och "födde fram" Texas... Det var Beckys ord, "det såg ut precis som om transporten födde fram honom!"
Två chockade tvåbeningar, en chockad pålle och 5 uppspelta Border Collies började gå längs järnvägen; Becky jobbar ju som klarerare och har koll på när alla tåg går: Inga fler tåg den dagen, så det var grönt ljus för hästhemforsling. Men Texas visade att han var trött (inte konstigt, stackars lilla kille!) redan efter ett par kilometer, så Becky gick tillbaka med hundarna för att hämta bilen och matte fortsatte framåt med Texas; hon skulle till närmaste korsande väg, som ledde upp till 90-vägen. De skulle försöka få in honom i transporten igen, för han skulle aldrig orka gå hela vägen efter den upplevelsen!
- Sedan blev det ett göre för dem att hitta varandra, Becky och matte: För Becky var ju ute på vägen, matte knallade efter en gammal timmerväg i skogen med en trött liten häst :) Men så kom Becky på att tuta ihållande, medan de hade kontakt i telefon - det funkade! :D Sedan försökte Becky lasta in Texas igen - men inte genom att dra längst ut i grimskaftet, som "experten" hade gjort; utan hon lockade, berömde då han tog ett steg framåt, lät honom backa, beröm då han gick fram igen, etc, etc... Efter ca 1/2 timme var den lilla ängeln ilastad igen! :D
Men allt det här hade ju tagit en faslig tid: De hade räknat med att vara tillbaka vid 18-tiden, men nu dröjde det till ca 21.30; så Razzie och jag började nästan undra, om matte glömt oss där i hundgården på Slättäng? Hennes minne är ju inget att hurra i julgranen för, eller hur det nu heter.
Så Ni förstår nog, allihop, varför vi inte kunnat titta till alla sajtarkompisar på några dagar; mattes nervsystem har aldrig bestått av prydligt uppnystade trådar, utan fastmer som en hafsigt hopkommen härva... Och just dessa dagar har det mest varit som en garnboll inslängd till ett gäng vildkattsungar ;)
O, vad långt detta blev! Jag hann ju inte berätta alls om Razzie och mig själv - men det får vara till nästa gång: Lugna puckar här :D - och alltid, när det krisat lite, får vi extra godisar: Efter älgolyckan varsin tuggring, efter Texas´"avhopp" en stor burk levergodis :D! - Synd, att jag inte kan bjuda; varför kan man inte maila levergodis? --- Det skulle kanske trassla in sig i bytes eller pixlar - har datorer pixlar, eller är det bara kameror? :S
Nu skall vi snart gå en kvällsrunda, sedan måste vi ju titta till min sida också ;) - Sov gott, alla, oavsett benantal, önskar
Jason