ATT DÖ EN SMULA

I går var barn och barnbarn hos oss och åt kräftor.Vi var totalt elva personer.Därtill ett litet barnbarnsbarn (sex veckor) som inte äter kräftor.

Det var stoj och skratt,alla var glada.Jag var också glad,men hade samtidigt gråt i bröstet eftersom en god vän dött på morgonen samma dag.

Tankarna på vännen kom och gick under kvällen.Det kändes konstigt att ha kräftkalas just denna dag.Jag berättade inte för barnen om vad som hänt,de kände inte denna min vän.

Nåväl,kvällen blev fin.Efter några timmars sömn var vi uppe och kokade kaffe åt barnen och barnbarnen.De hade bråttom hem till arbeten och annat.

När de sista åkte och vi stod och vinkade åt dem då kom vemodet över mig.Avskedvemodet.Med detta vemod har jag brottats en del i mitt liv.Jag tror det kommer till mig därför att jag vet att ett vanligt vardagligt farväl  k a n  bli ett sista ¨hej då¨.

Botemedlet för mig i en sådan stund det är att flytta på saker så att det inte ser ut på tomten,eller i huset,precis som det gjorde när barnen åkte.

Vemodet sjunker då undan på en kvart ungefär.

Men det är ändå så för mig: Att ta farväl det är att dö en smula.ATTI.