Och det hände sig på den tiden, att datoreländet lade ned internetstrejken, så att jag äntligen kunde knövla mig in på min Sajt och titta till mina macho kompisar och undersköna tjejer! - Ett julens under, kallar matte det och vill knata ut i stallet för att höra om hästarna kan prata också; det vore väl inte konstigare med talande hästar än med fungerande datorer?
Men vaddå? Vem vill lyssna på hästtugg? Jag vet vad de där höpåsarna pratar om. Så här kan det låta: "Kolla, en tvåbening! Bäst vi sticker ner i Stora Hagen innan hon får för sig att lägga på sadel!"! "Äsch, det är inte det besvärliga ungstoet. Det är den gamla märren, den som släpar ut hö till oss och sedan glömmer bomma för, så att vi kan förse oss själva. Det är grönt, kom så går vi dit och ser, om vi kan puffa ikull henne - det är så kul, att hon tror att vi visar tillgivenhet, frust, frust!"! eller "Titta, den där grunkan som man vrider på för att öppna och stänga vattenutkastet sitter i! Kom, så kollar vi hur långt vi kan kicka iväg den! Sen kan vi ha vadslagning om hur lång tid det tar innan hon hittar den igen!"
Sådär skulle vi hundar aldrig intrigera! Vi samtalar i lugna, vänliga ordalag om hur man bäst delar bytet, sedan en av oss distraherat matte genom att se lite krasslig ut. - Det är inte klokt, hon går på det varenda gång. Inlärningsförmågan verkar ligga i nivå med ett Bä:s i just detta fall: Hängig hund = Alarm! Ibland behövs inte ens så mycket filmning, det går nästan lika elegant om någon av oss går fram till dörren och ser kissnödig ut. Eller gömmer sig under en möbel, då tror matte att den smitit ut. Och kan bli påkörd. Alarm! Jag behöver dock aldrig gömma mig, för det fungerar inte utan snö, det är alltid någon del av mig som sticker fram... Men med snö går det alldeles utmärkt att ge matte hjärtsnörp ;). Förrförra vintern var jag med ute när matte skottade. Det vräkte ned snö, så när hon skottat en meter syntes det knappt var hon gått fram. Mitt absoluta favoritväder, alltså.
Jag är duktig på mycket, som att äta upp all min (och andras) mat, täcka 80% av sängen vid sovdags, sitta tungt på baken då matte vill kamma mitt byxludd (håröm just där!), hjälpa cyklister och joggare att komma upp i imponerande hastigheter då de transporterar sig förbi min tomt och hålla matte sällskap på hennes rastningspromenader, exempelvis. Men skotta, det kan jag faktiskt inte. Så jag däckade i lugn och ro i en vit, mjuk driva och lät mig vaggas till sömns av mattes stönanden och utländska ord. Men säg, den ro som varar! Plötsligt rycks jag ur Morfei trygga armar av illvrål: "Jason! JASON! JASON!" Matte hade dängt iväg skyffeln och vimsade planlöst fram och tillbaka, vilt gastande mitt namn. Som om jag inte legat där, bara ett tiotal meter bort. Längre bort än så går min sort nämligen inte, då de är i tjänst och vaktar sina Bä:n. Men tydligen ville hon ha mig ännu närmare sig, så som den gode herde jag är, reste jag mig och lufsade över till henne. Det visade sig vara ett bra beslut. Jag fick massor av klapp och beröm. Inte för att jag fattade varför, men vem bryr sig :D? Speciellt som jag fick ett märgben också, det är bland det bästa jag vet!
Julskinka hör också till favoriterna! - Matte gör två skinkor, en till Hunduppfostraren och sig själv, som kokas med ganska mycket lök, lagerblad, kryddpepparkorn och en morot. - Varför den skall vara med, har hon inte en susning om, men det hade alltid hennes mamma. Och mormor. Så då så. Skinka numero två är till oss: Den kokas med bara lite vitlökshack och en hel påse morötter, för vi älskar kokta kaningodisar allihop. Och vår är inte rimmad. Hur rimmar man en skinka? Klinka, blinka, stinka... Näh, det låter inte trevligt. Fast den hade nog slunkit ned ändå, eller hur, hundkompisar? ;) Nå, de där skinkorna tog ju halva dagen att koka, för matte törs inte gå ifrån något på spisen --- gör hon det, så glömmer hon garanterat av det hela, så att köttet är torrt som Luthers Katekes när hon hittar det igen. Eller så är köket utbrunnet... Sedan blev det långpromenader medan de svalnade. När vi kommit hem igen, skar matte upp några skivor på den rimmade, som i spadet simmade, medan stjärnor glimmade... ha! Jag kan rimma! Också.
Så petade hon dit en fånig glitterpinne i den hela delen. Sedan var det vår läckerbits tur! Vi trängdes tillgivet runt henne och försökte hypnotisera skinkan till att hoppa ned på golvet. Det gick inte. Den skulle tärnas och stoppas i "lagom" portionspåsar. Men tro inte, att hon hade vett på att använda rejäla plastpåsar, inte... Nej, den snåljåpen ville, att vi skulle få en näve nedblandad i kulorna under flera dagar, istället för att ge oss hela skinkan och koka en ny imorgon! Människor, alltså! I vilket fall, så fick vi givetvis varsin smakbit, både av svålen och av köttet - utom stackars Xillie, som inte fick av den goda svålen, för hon blir kass i magen av nästan allt. Så hon fick två bitar magert kött istället.
Sedan tärnade matte för glatta livet; skinkan var tydligen större än hon trott i affären. (Det märktes då den skulle ned i Stora Grytan också: Hon fick pressa på ordentligt för att trycka ned den...) När det var klart och paketerat, visade det sig att de där skivorna, som hon skurit upp av den andra, var putz weg. "Jason!" sa hon och försökte låta sträng. Jason? Varför just jag? Vi var ju sex stycken! Som alla stod precis lika nära! Varför skall jag alltid få skulden för allt jag gör? - De där skivornas försvinnande var kanske ännu ett julens under? Det tycker jag att hon kunde ha trott...
Jason