Hos mig tidig morgon, jag har legat vaken och känt av mina skavanker, bättre gå upp då än känna det som smärtar. Vår katt ligger tätt utsträckt bredvid G och de sover gott.

Tänker på dagen som gick, hur jag åkte till centrumet med tunnelbanan och gick in på apoteket, 560.- kronor fattigare, har inte kommit upp till den summan som ger rabatt den summan som höjdes från 900.- till 1100.- för drygt ett år sen. Det förklarades med att det baserades på utvecklingen av prisbasbeloppet, samt att syftet var att stärka hälso- och sjukvården genom att mer resurser tillfördes till landstinget. Just nu är landstingets sjukvård i blåsväder. Många artiklar om akuten och den ansvariga F Reinfeldt kan man läsa om nu, så stärkt har sjukvården  inte blivit ännu.

Jag var alltså till apoteket och köpte min medicin, en medicin som jag har ätit sen min hjärtinfarkt. När det gäller stora pengar så kommer en fråga ska jag verkligen köpa det här.

Om jag inte gör det vad händer? Belastar jag sjukvården ännu mer då?

Chansa, nej det vågar jag inte. Bara hämta ut och betala.

När jag passerade in och utgången till apoteket så satt en gammal kvinna på en låg pall utefter husväggen. En tiggerska.

Jag gick förbi, samvetet fanns inom mig. En äldre kvinna sittande ute i det blåsiga februarivädret.

En liten pall, och jag tänkte på mig själv just då, en sådan liten pall satt jag på en gång för inte så längesen, jag satt i sommarvärme och rensade land, skulle jag komma ner på den typen av pall idag skulle jag inte komma upp för mina dåliga knän och min dåliga rygg.

Jag funderade över henne, vem är hon, vad bor hon. Får hon mat för dagen, har hon en säng att sova i. Behöver hon medicin för besvär hon har.

Samvetet kändes ändå jag gick bara förbi, har sett henne många gånger, kanske sitter hon där varje dag.

Åker jag till stan så finns det många tiggare jag går förbi.

Med medicinen i min påse tog jag mig tillbaka till tunnelbanan, innan jag gick hem så tittade jag in till vår matbutik, mjölken var slut hemma.

När jag kommer till affärens entré så står det en ung kvinna på knä utanför och tigger, hon står på knä har knäppta händer och låter som hon upprepar ett mantra. Låter som ett främmande språk. Knäna mot kalla stenläggningen, hon måste frysa, hon måste må dåligt. 

Jag handlade min mjölk, såg ett par burkar ärtsoppa som var ett erbjudande, ett bra pris. En fil, lite matbröd. Kassen fick inte bli för tung, huvudsaken att jag fick hem mjölken.

När jag går ut så ser jag henne, jag gick förbi.

Det är otäckt just då att vara jag. Samvetet som sticker upp.

Skulle jag ha gett henne en burk ärtsoppa? Kanske hade det gjort nytta för henne.

Hemma berättar jag för G han sa hon sitter där nästan varenda gång jag varit till affären. Verkar som om ingen ger något.

Nu när jag tänker på det, och vet hur ens kropp bryts ner, hur avgifter ökar, vi har fått besked om rejält höjd hyra, jag tänker om allt förändras i ett slag, vad händer då. Blir jag hemlös, kommer jag i samma situation? Blir jag en tiggerska. Allt kan ändras snabbare än vinden, det finns bevis för varje dag.

Dessa två kvinnor, hur har deras liv sett ut innan de sitter här i vad jag tror är ett främmande land för dem. Hur har det kommit hit, vilka vägar har lett dem hit. Har de en säng att sova i, har det mat för dagen, och får de medicin om de behöver.

Jag gick bara förbi…

BULLY.

Igår dokumentär på TV

En dokumentär som skakar om i bilder och ord.

Skrämmande flathet av de vuxna i skolans värld och utanför.

Unga människor som behandlas illa i skolans värld.

Bussresor där en elev hotas av en annan - Jag ska köra upp ett kvastskaft i röven på dig, jag ska strimla dig, i morgon tar jag med en kniv…

Tänk att börja sin skoldag så att få en större elev sitta bredvid sig i bussen, säga, hota sig så.  Att varje dag på bussresa och i skolan bli både fysiskt och psykiskt hotat.

En mamma som försöker nå skolans biträdande rektor, som plockar fram bilder på sina barnbarn och svamlar om att ta hand om sina barn för man vill deras bästa. Samma kvinna säger att när hon har åkt med bussen så har det varit lugnt, hur dum får man vara?

Föräldrarnas hopplöshet när de går från skolan och inser att där finns ingen hjälp att få.

Eller Tyler som inte orkade utan tog sitt liv. Att möta pappans sorgsna ögon, och höra honom berätta. Det var som om sorgen strömmade från TV apparaten. Det gjorde ont. En ung man på väg ut i livet, som inte orkade längre, anhöriga som har mist en ung älskad pojke.

Den sextonåriga flickan Kellby som är lesbisk,  som kämpade, som försökte, men vuxnas igenkorkade hjärnor förvärrade allt. De vuxna som ska föregå med kunskap och förståelse, allra helst i en skola där barnen lär för livet, vuxna som borde veta att vi alla är olika. Att vi alla har ett värde oavsett om vi har olika läggning, att en vuxen lärare kan säga pojkar och flickor och så Kellby, det låter så otroligt att man knappt tror det är sant. Tack och lov för att hon har bra föräldrar som älskar henne, som gjorde något så stort som att flytta /från Tuttle/ för att hon skulle komma bort från som pappan säger –elakhetens fula ansikte, jag ville att hon skulle få se att det finns bättre platser i vår värld-

Så säger jag till G, när det finns vapen i hemmet så börjar man förstå att en ung människa som mobbas hela tiden i skolan av kamrater och där lärarna är på samma nivå, där polisen inte gör något fast det kommer in anmälan, att de som sista desperata tillstånd tar med sig vapen till skolan,

Då händer det i dokumentären, en ung flicka fjorton år, tar mammas vapen och tar upp den i bussen och hotar. Hon hade makten en kort stund, som tur var så avlossades inga skott.

Svårt att se och lyssna på dessa unga människor och deras anhöriga, sorgen, förtvivlan, hjälplösheten. Självmord, en ung vän är med och bär sin döda vän som inte orkade längre.

Så sorgligt,  så många tårar, föräldrar och släkt med obegriplig sorg.

Mycket grep mig djupt, men Cole satt stora djupa  spår, Cole har inte lämnat mig, sista innan jag somnade i går kväll nu på morgonen har han varit med mig. Jag har pratat med G om hur hårt det tog på mig.

En ung pojke, som vet hur hans helvete ser ut, en kvinna i skolan (biträdande rektorn?) som säger att han ska skaka hand med sin mobbare. Mobbaren behövde ingen tillsägelse av rektorn, han stod där självsäker med sin framsträckta hand.

Cole tar inte den utsträckta handen, för honom är det bara ett spel för kulisserna, kvinnan säger att han är likadan eftersom han inte tar den utsträckta handen.

Då svarar Cole ”Förutom att jag inte skadar människor” Bara höra honom säga det, till skolans rektor, sin egen kamp som han fick föra, för att detta handslag var utan betydelse, det visste både mobbaren och det visste Cole, men vad visste den vuxna kvinnan?

När jag såg och hörde honom, så hade jag önskat att någon vuxen hade kommit till hans sida.

Så modigt han stod där och försvarade sig, han som visste precis hur killen med utsträckta handen var, Cole som visste och förstod att den utsträckta handen betydde inte ett endaste dugg.

Kvinnan som är bitrände rektor i  skolan som ska vara till för elevernas bästa säger ”Genom att inte skaka hans hand, är du precis som honom”

Cole svarar till sitt försvar, "Som någon som slår dig i en vägg, hotar att bryta din arm, hotar att hugga dig och döda dig, skjuta dig med en pistol.

Då svarar denna naiva inkompetenta rektor ”Han bad om ursäkt”

Efter dokumentärens slut, så hade jag dessa unga människors och deras anhöriga inom mig, och det gjorde ont.

Hoppas nu på en bättre värld där vuxna hjälper de utsatta barnen.

Stand For the Silent

Tack till elisabethannika för rådet om färdiglagad mat.

Jag har prövat på olika sorter när behovet har varit. Just nu står det i ugnen en risgrynspudding gjord på ett par förpackningar färdig gröt, blandad med ägg, russin och ett par bittermandlar.

Brukar alltid bli gott och bra.

Det som jag funderade över var nog mest att ett företag lägger ner så stora omkostnader för att få fram en produkt och så är den så dålig.

I slutänden så återkommer inte kunden.

Egentligen vet vi inte vad vi köper när vi köper färdiglagad mat känns det som nu, när den djupfrysta lasagne sägs innehålla 100% hästkött.

Ingen vet egentligen vad som händer, maffian fångar in vildhästar och utslitna draghästar från Rumänien som används till lasagne, står att läsa.

Spekulationer. Pengabegär.

Många inblandade, franska företaget Comigel har sålt till 16 länder och stora företag, alla som jobbar med certifikat och kontroller har inte lyckats avslöja det här.

Skolor, sjukhus och privata kunder har i god tro att de kunde lita på förpackningar blivit lurade.

Comigel säger sig vara lurade, och ska anmäla sina underleverantörer, de har bara avtal att köttet ska komma från Tyskland, Österrike eller Frankrike.

”Vi har väldigt rigorösa metoder för att kontrollera våra leverantörer. Men att det skulle vara helt fel djur i maten har kanske inte förespeglat oss"

En arg rumänsk premiärminister tillbakavisar anklagelserna om att slakterierna i landet lurar matjättarna.

Hur ska man tolka det, att matjättarna har vetat om det, eller att ministern är ”blåögd”. Det sägs att ett slakteri är utan misstanke.

Nu säger en person köttet skeppas till Cypern , sedan vet inte jag vart det tar vägen.

Det ska tydligen börja här -  företaget Kravys Meat Solutions i byn Roma i norra Rumänien  - så till en handlare i Nederländerna – cypriotisk distributör – sen till Spanghera – som sålde till Comigel, Luxemburg  som i sin tur gör färdiga lasagne till - Findus, Axfood, ICA och Coop.

Så nu börjar en cirkus, vem är den som felat? Rykten att hästar slaktas där i Roma, men vem vet. Troligen får vi aldrig reda på sanningen.

En liten grannpojke frågade om det finns så mycket hästar i Rumänien. Vad säger man??

På alla håll och kanter blir vi lurade, TV reklamen som nu Viktväktarna med Shirley Clamp, enligt tidningen så bantade hon ner sig med Bûlowmetoden, en metod som kostar stora pengar. Så anlitades hon av Viktväktarna,  självklart är det pengar med i bilden.

Men vi tittare som sitter där framför TV och tänker ska jag försöka det här med Viktväktarna, det kostar pengar men har hon lyckats så kanske jag också kan.

 Hon säger sig vara ett levande bevis på att Viktväktarna fungerar, Det här fungerade för mig, står att läsa att hon sagt. 

Vem är det som lurar oss, Viktväktarna eller Clamp? Har hon betalt stora pengar för att banta ner sig hos Bûlow och sen står och säger att Viktväktarna fungerar för henne, ja då är det ljug.

Så har vi ett elbolag som ringer oss gång på gång. De vill ha adress? De vill ha personnummer?

I förrgår så talade jag om för den manliga telefonringaren att jag hade inte det ringaste intresse av dem. Han stod på, hur stavar du din adress.

Där slutade samtalet, dagen innan hade en kvinna ringt och talat med G, hon var lika påstridig,

I dag på morgonen ringde en kvinna, med mycket behaglig röst och presenterade sig med företagers namn och sitt eget. Då sa jag bara har ni inte tagit bort oss från listorna än, sen lade jag på luren.

Vi lever i en tid då vi måste vara vaksamma hela tiden, för det känns som om man blir lurad från alla håll och kanter.

Färdigmat? Ibland så handlar vi färdig mat, av bekväma skäl.

Jag har nu varit dålig hela det här året, började redan i slutet av förra. För mig  har matlagning  varit jobbigt.

G har handlat, och lagat mat, han har hjälpt oss på alla sätt fast han är trött.

Då bestämde vi att till frukost idag skulle vi ha färdig gräddade pannkakor.

Båda var sugna på plättar eller pannkakor, det var ett tag sen vi hade det, jag orkade bara inte stå och grädda, och G kände att han inte klarade av det.

Vi köpte i butiken utan att läsa på förpackningen. Det vi såg var etiketten pannkakor. Pannkakor borde man inte kunna misslyckas med kan man tycka av en pannkakstillverkare.

Så blev det frukost, vi värmde dem i mikron, i tanke på att det skulle smaka åt nygräddat håll.

Vilka konstiga pannkakor vi köpt.  –Pannkakor 4- pack naturella-

Vad är naturella pannkakor? Naturliga pannkakor.  Inte påminde de om pannkakor jag gräddar, eller ätit tidigare som jag blivit bjuden på. Läste senare på etiketten att de kom från Holland. Stackars holländare tänkte jag om de här anses vara naturliga pannkakor.

På förpackningen syns ett par pannkakor rullade, precis som när man gör fyllda pannkakor, men var det något med de här, de skulla aldrig kunnat rullas, de gick  absolut inte att rulla, för pannkakorna bröts av bara man rörda vid dem. Mycket märklig beskaffenhet.

Funderar över om man tillverkar  färdig mat, inhandlar varor, har anställda, hyror, el, vatten, maskiner, förpackningar, leveranser, försäljare, reklam, mm mm  sen frakten till vårt land, allt som behövs för att kunna sälja, få någon som köper, växa och bli ett stabilt företag.

Hur kan de då sälja varor som är så misslyckade. De får ju inga köpare som kommer tillbaka.

När jag köper en färdig matvara så är det för att jag behöver den hjälpen, samtidigt vill jag ju att maten ska vara god.

Grönsakerna ska vara lagom, inte kännas okokta. Potatisen inte seg. Pannkakorna ska både smaka och påminna om en pannkaka. Annars skulle de väl kunna kallas för något annat, så man inte känner sig lurad av köpet.

Många människor blir hjälpta av att kunna köpa färdigmat.

Om maten man köper i matvarubutiken, djupfryst eller datummärkt, om den maten är dålig, jag, då förstår jag varför man tittar in och köper en hamburgare om man har vägarna förbi där det säljs.

Citat från Blandaren  - Gud är god, men inte den här pannkakan.

Att  handla kläder. Ibland behöver garderoben förnyas. Vi är inte bortbjudna, vi går inte på teaterbesök, vi har ingen arbetsplats, vi är mestadels hemma, vi handlar vår mat, vi har läkarbesök. Vi lever nog vad många skulle säga isolerade.

Vänner är borta, genom död och sjukdomar. En dotter bor långt bort från oss. Vi har inte haft större intresse av pensionärsträffar.

Grannarna är yngre, hälsar trevligt och växlar några ord.

Vi är ungefär som man kan läsa om i rubriker när något händer, och grannarna uttalar sig.  ”De gjorde inget väsen av sig, vi hälsade och växlade ord om väder och vind”

Så vi behöver inte som man förr sa, finkläder, utan vi behövde ett tillskott i vardagskläderna.

Då ska man jaga, vilken affär ska jag titta in i, gå runt, prova, bli trött. G. vill inte alls vara med. Han har aldrig varit intresserad av den delen, han har sagt du vet vad jag vill ha.

Så nu handlade jag på nätet, det är bekvämt, det som är jobbigt är att posten har lagt sitt ombud så krångligt för oss att vintertid är det nästan omöjligt att ta sig dit.

 Funderar över hur det ser ut hos andra, med det svenska postverket. Att det skulle bli så illa, så att matvarubutiker skulle ta hand om våra paket. Självklart bra för dem som bor granne med den butiken som fått uppdraget.

Men… det borde inte räknas fågelvägen när man placerar ett postombud, utan tillgängligheten med transport möjligheter.

Bestämde mig, en postorderfirma, helt ny för mig, ett par jeans till oss båda. Faktura, ett brev på posten, företaget hade tagit koll på mig, tydligen hade de godkänt mig för det kom ett paket.

Lite bekymmer hur vi skulle hämta det, jättehalt ute. Broddar och så hämta, det tog nästan fyra timmar för att gå fram och tillbaka för G för att hämta ut paketet.

Gamla ska klara sig så länge det går i sina hem. Det kan vara jobbigt ibland.

G:s byxor var bra, mina var för korta. Undersökte om de kunde läggas ner och sys på ett band, ca 2 cm skulle jag förlänga dem, sen då? Om de krymper.

Lite svårt att mäta byxans längd, allt beror på sitter den från midjan, eller ska den vara kortare från midja till gren, visst vore det bättre om måttet från gren till fotled stod, då skulle det inte bli fel så.

Recensenter om byxan, har jag läst nu,

• den är kort i benen.

• andra skriver den passade precis jag brukar få lägga upp men den här byxan var bra.

• en gav råd man kan vika upp den, så blir den snygg ( här funderar jag det finns så många byxor som är kortare, vill man ha en lång byxa så är rådet fel)

• i en färg så är byxan liten i modellen, tillverkas de på olika ställen?

• jag har skickat tillbaka min byxa, den var liten i storleken

• jag brukar ha 46 nu blev det en 44a

Jag tänker visst är det svårt att köpa på nätet ibland, det är som att spela på lotteri, ibland blir det en vinst.

I mitt fel så måste G eller jag ta oss samma långa väg för att skicka tillbaks mina jeans, eller kanske vi hittar en brevlåda med större öppning som vi kan putta ner paketet i.

Den som inga byxor har får gå med rumpan bar… Så illa är det inte men jag behöver ett par bra jeans nu när våren står och knackar på dörren.

Att bli gammal, att vara gammal.

Du som är på väg dit, hur tänker du?

Du som är där, hur har du det?

Media idag skriver om en man, en man 42 år med namn och bild i Expressen, den här mannen har erkänt sin lumpenhet, sin litenhet som människa, han har lurat äldre, mest gamla, svaga kvinnor men även män, det talas i nuläget om 23 äldre människor, en dam är 93 år, en har cancer mm

Äldre människor har ofta ett varmt hjärta, de vill hjälpa om de kan, när han då dragit historier om han behöver låna pengar till en låssmed och att han skulle vara så tacksam om han kunde få låna, så har de velat hjälpa honom. Utan att förstå att han var en simpel människa.

Gamla, många sköra, många med små inkomster, ger sig en man som befinner sig i en ålder då han har kraft och ork att kunna arbeta, göra rätt för sig. Istället går han ut med beräkning att lura de som är mer än dubbelt så gamla människor som levt ett liv i ett annorlunda Sverige, där de fått kämpa och göra rätt för sig.

Det finns inte ord för hur usel denna man är.

Öga för öga, tand för tand. Jag vet så ska man inte tänka, men ändå skulle jag vilja skicka ”onda ögat” på honom. Jag vet att det inte är jag som ska tänka ut straff och straffa honom, men jag känner en så stor hopplöshet över att det finns personer som är så här. Det finns säkert en ”himmelsk” rättvisa, eller vad jag ska kalla det, ringar på vattnet, en dag kanske han får känna av vad han nu gjort.

Ändå sticker det fram inom mig, onda ögat.

Samhället har också lurat de äldre. Jag läser i dag om Eric Erfors som anklagar sjukvårdslandstingsrådet F Reinfeldt, han har varit med sin mamma till akuten. Han skriver om överbeläggningar på Stockholms läns sjukhus. De här drabbar inte bara gamla, det är över alla åldrar.

Han skriver om hur lång tid allt tar innan den sjuka kan få hjälp, det här sjukhuset är Danderyds sjukhus. Han pekar på, han som är anhörig, ser och upplever. Han berättar, de rösterna behövs som berättar och protesterar.

När allt går åt det sämre, så måste någon dra i bromsen.

Nästa gång kan det vara du eller jag, det kan vara någon som vi har nära, som drabbas av dessa överbeläggningar, den personal som behöver all hjälp de kan få för att orka.

Hur många gamla kommer till akuten och inte har någon anhörig, självklart kommer en tanke. Hur är det för dem?

Det är ingen konst att bli gammal. Konsten är att härda ut med det.J W von Göthe

Lagar och förordningar.

Läser att i Kina tvingas vuxna barn att besöka sina föräldrar.

Regeringen reagerade på att fler och fler äldre kineser aldrig får besök av sina barn, så de lär ha stiftat en ny lag att ett vuxet barn måste göra besök hos sin gamla förälder, annars kan de stämma sina barn. Hur många besök står det inget om.

Vilken skrämmande utveckling.

Vem vill ha någon som kommer och hälsar på, för att besöket framtvingas av en lag?

Samhället i vårt land, i andra länder går åt samma håll.

Gamla står utanför, de som är mitt i livet, har fullt upp. Mycket mer fullt upp än vad deras föräldrar haft.

De har fått Facebook där de umgås, de har fått twitter, de har sina små tekniska apparater som ständigt hålls i gång.Vardagen förändras, vad ska man tala med sina gamla föräldrar om? Barndomen, tonären det har skakats av, det är nutiden som gäller.

I nutid ska det tryckas på GILLA knappar.

Hur många gilla knappar, hur många vänner är betyget för att vara omtyckt.

Att den gamla mamman eller pappan tycker om, det är inget plus, det är de människor som man träffar på nätet, människor som visar upp sina hem, sina kläder, sina barn, sin mat, som lämnar ut sina recept, som ger råd.

De som har tryckt på GILLA knappen, de är de som betyder något. Att hålla igång och var med tar sin tid, det tar timmar att hålla igång, fritiden räcker knappt till, hur ska det då finnas tid över att besöka gamlingar?

Tänk när den generationen som nu är mitt i livet, när de kommer till ålderns höst. Var finns deras barn då? Har det fått något nytt Facebook, med gilla knappar, där de kan skriva om sitt liv där tiden inte räcker till. Där de hellre tar böter än umgås en stund med den gamle föräldern.

Sakta men säkert verkar vi vara på väg.

Hur var det Lars Ekborg sa i en monolog ”Bunta ihop dem”  Som det nu ser ut i samhällen, i vårt samhälle, så verkar det gå åt det hållet, ”Bunta ihop dem”

Människor blir gamla om de får leva, och det finns ingen tid över för dem.

Den gamla blir ensam, undrar över sitt/sina barn. Hur mår de, är det bra med dem?

 För att få veta, så finns en möjlighet kanske, den gamla kan gå in på Facebook trycka på GILLA knappen och bli vän med sin dotter, sin son, då får den gamla veta lite om hur barn och barnbarn har det.

En lag om att besöka, nu är det i Kina det handlar om, men vem vet….

Vår dotter, bor på ett ställe i vårt land som varje vinter, gör hennes boende strömlöst. Hon vet och har laddat upp det som behövs för många dygn utan el.

Vi har ingen vana, tänker inte ens på att det kan hända.

En ficklampa har vi, som jag märkte kunde vara kraftigare och lysa upp bättre.

Vi satt i godan ro, den sjuarmade ljusstaken lyste och gav en fin känsla.

En film på TVn, en kvinna som hittat på en förlovning, och nu hade hon övertalat honom att ställa upp på en middag med hennes chefer. Hon ville klättra på karriärstegen, samtidigt som hon hade heta träffar med sin chef, som inte visat intresse för henne tidigare, förlovningen verkade sporra honom.

Då blev allt svart. Gatubelysningen, allt mörkt, bara stjärnorna lyste upp och några bilar som hade liten blinkande lampa.

Vi travade i mörkret. Några stearinljus, de måste stå så inte vår katt, Molly skulle komma för nära.

Så denna svaga ficklampa.

Jag förbannade mig själv, varför hade jag inte köpt den rejäla ficklampan som vi såg för en tid sen. Onödigt, ja just då tyckte jag. Ingen framförhållning, för inte skulle de bli så vi skulle sitta där i mörker i lång tid, som dottern. Hon bor ju bland höga träd som slår ner på hängande elledningar, det gick ju inte att jämföra med platsen vi lever på.

Strax innan så fick jag inte iväg mail, var inne på Telias sidor och snurrade runt där, var hittade jag om e-posten, Telia Web, inget fungerade, är det datorn som börjar bli gammal och trött, allt som är gammalt blir trött. Inte för att jag kan jämföra mig och datorn, den kan betydligt mer än vad jag kan, men där kan vi vara lika, gamla och trötta.

Vi trevade oss fram, satt vid bordet och G hade tagit fram en liten batteridriven radio, den nämnde strömlöst i Stockholms söderförort. Till och med vår t-bana den gröna linjen hade drabbats. Så hopplöst det är när den står still, bussar ska sättas in, köer i vinterkylan, människor som vill hem, eller ska passa tider.

Så på kvällen kom elen tillbaka, kaffebryggarn igång en god kopp kaffe, som piggade upp livsandarna.

Undrar hur det gick i filmen som vi inte fick se färdigt.

1950-talet…  För mig var det giftemål, 2 barn, 1 rum och kök,

3 veckors semester – ATP - TV kom ini vårt liv - ryssarna skickade upp sin första Sputnik-  EU grundades – Elvis - första IKEA katalogen kom.

Följa nyheter genom, papperstidningar, radio.

På 40-talet atombomb över Hiroshima o Nagasaki.

Tänk bara så hemskt att döpa en atombomb till Little Boy, en bomb som gjorde så mycket ont.

Den andra över Nagasaki döpte de till Fat Man. Dessa två atombomber dödade bortåt 200 000 människor i alla åldrar, de brännskadade, de gav många en svår, plågsam död.

Följderna för människor som drabbades av det följer med än i våra dagar. Gener skadades.

Forskare, kärnfysiker och allt vad det kallas, de planerar, de skapar, det tillverkar, allt för att de kan och att det finns möjligheter, länders försvar trycker på, de gillar att framställa utan tanke verkar det som vad som kan ske. Men hur tänker de? Var finns deras empati för medmänniskan när de framställer dessa hemska mördarverktyg? Hur kan de sen leva med vetskapen om vad de framställt och vad de gjort?

Idag läser jag i tidningen något som pågick på 50-talet och jag tänker det är då en evinnerlig tur att man inte vet allt som pågår bakom statliga, militära, dörrar.

För då skulle man troligen aldrig kunna njuta av livet man har fått sig tilldelat, utan bara gå och tänka över vad det är de gör nu, vad blir nästa sak som ska skada, förstöra.

Hur sant det är vet jag inte, men jag har läst att USA president, och den ryska presidenten alltid har med sig en väska, Där de ska kunna ”trycka på knappen” för att utlösa ett kärnvapenanfall om de bedömer det så.

I USA lär presidenten få avgöra själv när det ska göras. I Ryssland är det några få utvalda som ska bestämma.

De har blivit valda av folket, men hur kan någon ge dem den makten? Vi har, hört och sett så många ledare som är hur olämpliga som helst i ansvarsrollen det har tilldelats.

 Om det uppförde sig som de gör i sin ledarroll i en annan roll som jag och många med mig, då blev de dragna inför domstol.

Och de ges rätten att ”trycka på knappen”.

 Det jag idag reagerade starkt på var en artikel som talade om att på 50-talet planerade USA att spränga månen, tanken var att de skulle skrämma Sovjetunionen.

Det är så otroligt, projektet kallades för ”Project A119”

Superhemligt. Vilket man kan förstå, det kalkylerades av astrononom Carl Sagan som jobbade på NASA.

 En högintelligent människa, tänkte och arbetade på att spränga månen? Bara för att visa ryssarna vad USA kunde.

 Jag som hade små barn då på 50-talet och som kunde stå vid fönstret en natt med en liten baby på armen som inte ville sova, kunde stå där och titta upp mot stjärnhimlen och en måne som ibland var stor och rund, och ibland bara en gulvit strimma. Samma måne som både amerikanska och ryska mammor kunde stå och titta på med sin lilla baby som inte vill sova.

Den måne som många blickat upp till och känt känslor för. Samtidigt jobbades det med ett projekt att spränga månen. Det är så vansinnigt att det kunde vara en påhittad händelse till en science fiction film.

Skicka upp en atombomb och orsaka en explosion och spränga månen, läste att någon säger då kunde jordaxel förändras. Hur skulle våra årstider bli, hur skulle våra dygn bli, hur skulle allt förändras?

Allt för att inge respekt hos ryssarna, och visa dem.

Rent ut sagt är vetenskapsmän helt blåsta och korkade.

–      

Klockan har precis gott över till ny dag, jag har legat i sängen ett par timmar, tankarna har tagit över, mitt hjärta har slagit hårt, som om det vuxit och fyllt upp hela bröstkorgen, dunk dunk dunk, snabbt och hårt.

Slå bort tankarna, jag försökte tänka på annat, tänkte på försäljningen av saker som några hade de hade lämnat reklam i brevlådan om det. "Ringar på vattnet" kallades det.

En lokal i området var det i. Jag var där och tittade på entrébiljett fick jag en termosmugg som jag sen kunde fylla med kaffe och därtill dopp. De var egenhändigt vackra smycken, de var norrlandsänglar, vetevärmare, betongprydnader mm.

Så den stunden på dagen var trevlig, sen promenad i bra novemberväder. Trevlig dag för övrigt, vi hade en enkel måltid, inte som förr lite mer fest för att det var söndag. Både vi och Molly har hälsan.

Men... det har trängt upp tankar om händelsen som tog mig hårt när jag läste den, den händelsen där en liten hund och den äldre kvinnan som kom till hundens försvar misshandlades.

De tankarna har trängt på några gånger under dagen. Sen när jag var trött och gick till sängs tog de över. Tankar kom först på den hunden, på hundägaren, hur är hundens ägare, såg hon/han att något var fel på hunden? Att den hade ont, att den var rädd? Anar hundägaren nu att de var sin hund som blev misshandlad? Ju mer alla dessa tankar kom ju mer slog hjärtat, som om de gick igenom mig in i madrassen.

Fast det har hänt mig förr så lär jag mig aldrig hur jag ska klara av det. Jag har mediciner för hjärtat, men i dessa lägen så betyder de ingen hjälp.

Vad gör andra som drabbas så här, ett glas vin, en insomningstablett, går upp och sätter sig vid datorn som jag nu gjort? För många lär väl någon gång i sitt liv känna liknande.

Jag tog först några klunkar vatten från min ”nattflaska” jag vände mig gång på gång för att få en bra sovställning, jag försökte tänka på mailet jag fick från en vän och som jag tidigare på kvällen besvarat, jag tänkte på hennes fina hund.

Då var det klippt igen, tankarna på denna okända hund som stod bunden och fem ynglingar i 17-18 års ålder gav sig på, så på kvinnan som troligen räddade hundens liv, men som själv blev slagen. När jag kom till tanken att hon golvades av ett knytnävsslag och for i gatan så gick det inte längre jag var tvungen gå upp.

Just nu när jag skriver har hjärtats slag blivit lugnare, jag skriver av mig. Försöker bli av med tankarna, tycker inte att tankarna ska styra mig, utan att jag ska styra tankarna. För jag har märkt att ibland så styr tankarna åt håll som jag vill slippa.

Nu ska jag göra ett nytt försök.

Önskar alla en God Natt utan oroliga tankar.

Jag har haft en tid för tankar, en tid som jag inte valt själv. Vem väljer?

Vaknade en natt och tänkte – Nu är det klippt –

Skulle jag väcka G.?  Vad skulle han kunna göra? Att behöva vakna i en djup sömn och bli oroad, då skulle vi vara två som undrade och var vakna.

Jag kände och tänkte – påminde de om min hjärtinfarkt- nej hjärtat slog jämnt fick jag det till, det smärtade i ena armen, mitt upp i huvudet, jag frös, hade yrsel och mådde rejält dåligt. Tänkte på förra årets sjukhusvistelse, togomagrafi (tror jag det heter) de kollar hjärnan, där visade sig en stroke.

Flera av personalen gjorde samma koll på mig. Hur stod det till med mig kunde jag, förstod jag.

Så jag satt där på säng kanten och kollade mig själv. Kunde jag sätta ihop fingrarna, kunde jag blunda och peta mig på näsan osv.

TVn har visat på tre saker kan man inte de, ring för hjälp.

Jag kunde allt. Jag tyckte att jag tänkte förnuftigt, inte virrigt. Men vad sjutton vad det jag var så under isen av. Vad var på gång?

Tänk förr, hur ofta säger jag inte de orden, men tänk när man kunde ringa en bil med läkare som kom hem. Idag när man tänker på det vilken lyx. Tänk att slippa ringa för tid, klä sig, ta sig till vårdcentral eller akut. Knappt orka gå, men ska man få hjälp måste man.

Tänk att samhället hade råd då, visst var de helt otroligt.

Små sjuka barn, läkaren kom hem. Gamla svaga människor, läkaren kom hem. Ensamma människor, läkaren kom hem.  Överhuvudtaget sjuka svaga människor i behov av hjälp, där orken att klä sig, tvätta sig, ge sig ut för att komma till hjälp, kunna få hem en läkare. Vilken hjälp och trygghet. Smittsamma sjukdomar kunde hållas lite mer i schack.

Jag har det bra, jag är inte ensam. Även om man känner sig oerhört ensam när något bryter ner en helt, när orken har försvunnit, när de är svårt att ta några steg från sängen, kanske för ett toabesök, borsta tänderna, tvätta av sig, byta febersvettiga kläder på sig och i sängen.

Vid sextiden på morgonen vaknade G. Precis som jag trodde så blev han starkt oroad. Är det hjärtat? Jag kunde höra på hans röst att han var rädd för det. Jag försökte förklara att det kändes inte som när jag som sist, men jag visste inte om jag skulle säga att trycket i huvudet var jobbigt.

Jag talade om att muskler och leder värkte att jag frös och växlade med att bli varm. Han gick efter blodtrycks-mätaren, mitt blodtryck var bra. Det var som om han blev lugnad av att veta det. För mig lättade inte tankarna om mitt tillstånd. Det finns så mycket annat att välja över.

Jag har inte varit på vårdcentralen. Den 16:e har jag mitt årliga besök hos kardiolog, ska försöka vänta till dess, där tar de EKG och ultraljud. Då får jag veta hur det ser ut.

”Varför” säger G. ”Varför kan du inte gå till vårdcentralen så de får titta på dig.”  Precis säger jag, du säger det själv, får titta på mig. Jag vill bli hjälpt, jag vill att de ska se på mig som en människa med värde, inte som vadå hon är gammal, och sen avfärda mig, det har jag varit med om flera gånger där.

Dagarna har gått, jag har suttit i soffan, omsvept med en pläd, lätt att ta på när frysningarna sätter till, och lätt att ta av när det går åt andra hållet.

Hur skulle jag klarat mig ensam? Hur har de ensamma det när de blir sjuka, när de inte orkar. G. har lagat mat, han har funnits nära.

Det är jobbigt att bli omhändertagen, allrahelst som vi har det, G är gammal. Han säger att han ska ju ha mat själv.

Jag har lyssnat på musik, det märkliga är att jag lyssnat på musik som man kan tänka att det dämpar ner, men jag har känt tröst i dem. Plötsligt så känner jag att orden tränger in i mig. Jag spelade och återkom flera gånger till Lars Berghagen och hans  -NU-  och – DU ÄR FÖR ALLTID EN DEL AV MIG- de är så vackra och så sorgliga.

När jag var så här dålig och kroppen börjar ta slut, och jag vet att livet tar slut, så blir jag närmare tankar som stämmer med många diktares verk.

En favorit jag haft i alla år, är Hjalmar Gullberg

”lägger som himmelsk läkning för djupa själasår, en vän, fri från beräkning sin hand i vår” 

”synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd – då sitter vid vår sida en gud förklädd”

Andra har varit med, de har inte kunnat styra över sin kropp, de har undrat blir jag bra igen. Någon de älskat har dött, de har känt sorgen.

Sorg som man aldrig tror ska lätta den som är så svår att livet förändras för alltid. Ska man kunna skratta igen?

Att bli gammal, är något åt det hållet. Man undrar ska man komma igen, kroppen är svagare, alla organ är svagare och ska kämpa för att ställa allt till rätta.

Att bli gammal är nog det tuffaste vi människor får pröva på under vår livsstil. Hör jag protester?  Tänk, en svagare mer orkeslös kropp, ingen framtid att hoppas på, utan mer kommer slutet nu. Visst skulle de äldre få mer omsorg av medmänniskorna, anhöriga, i stället så övergivs de. De är jobbigt med dem.

Lars Berghagen´s ”Du är för alltid en del utav mig”,  

Här skiljs våra vägar i livet / Den väg vi tillsammans fick gå/Jag tog aldrig något för givet / Min saknad känns smärtsam ändå

Du skänkte mig glädjen och skratten / I din värld fick jag komma in / Du var den lyssnande rösten i natten / Du gav mig den tid som var din

Nu ligger Fars dag så nära, hoppas att någon gammal pappa får känna av närheten av kärlek, få känna att någon bryr sig om honom. Vägar skiljs, gamla föräldrar dör, minnen och kanske ånger kommer. Varför hälsade jag inte på. Varför tog jag inte vara på tiden.  Att få komma in i någons värld är en gåva. Du gav mig den tid som var din, något att tänka på medan tid finns.

Att bli älskad av någon är en gåva.

Så därför när jag hör L Berghagen´s  ”NU”  som slutar så vackert

ett skepp styr ut / och lämnar kvar till avsked dessa ord / att älska och bli älskad / är det största på vår jord.

Nu står jag på benen igen, det har gått mot bättring, jag sitter vid datorn, jag lyssnar på nyheter, jag stapplar till kaffebryggarn och ger tillbaka lite till G. Jag är med, inte så att jag är övermodig utan mer ödmjuk att jag fick komma igen.

Fortfarande så spelar jag musik som berör mig, min favorit Alf Robertson måste vara med, ”På andra sidan ån” klingar fortfarande, men kanske kommer musiken att ändras. Men verkligheten är att allt hänger på en skör tråd, och tråden blir bara skörare och skörare med tiden som går.

PS Jag får ingen ordning på teckensnitt och storlek - men i det stora hela, så finns ju orden där ändå DS

Kom ihåg!

Nu är det Vintertid.

Vi handlar, vi tittar på priser, billigt, kanske tomt i börsen, kreditkort, för vi vill ju ha. Vi vill hänga med, se ut som andra, ha det som andra har osv.

I vårt land försvinner mer och mer av varors tillverkning, det är för dyrt att tillverka, löner, trygghet kostar.

Hela fabriker, hela tillverkningnar flyttar utomlands, då blir det lönande.

Vi anlitar arbetskraft i andra länder, då blir det lönande trots att avstånden är stora.

Så har hänt med tillverkning av kläder.

Kommer ihåg Eiser som min första arbetsplats de var agentur för bl a Eiser. Vilka underbart fina underkläder, kvalite, deras babykläder mjuka och behagliga, tillklippning inga sneda sömmar. Inga sömmar som var snålt tilltagna och sprack. Inte lönande, folk ville inte köpa, det kostade. Eiser finns inte mer, precis som så många andra.

När varor stod och knackade på dörren som kostade betydligt mindre, då raderades de ut.

Så får vi höra hur textilarbetare svimmar av trötthet, och vi blir förvånade och upprörda.

För mig går det inte ihop. När varor köps in till vårt land i massor från länder långt bort, fraktas över hela världen och säljs som en köp och släng vara.

Hur tror det flesta att det gått till? Tror de att  det är Robotar som tillverkar tyger, färgar tyger, klipper till och syr.

För hur tror de annars att det kan bli så lönande för företag och att vi sen bara kan springa in i affären och handla ett nytt plagg när vi känner för det?

Så här är det på alla området, landets egna tillverkning, blir dyr, och vi vill ha billigt, vi vill ha med av kakan, som andra har, vi jagar på varandra om hur det ska vara, hur det ska se ut.

Bara den sista trenden hysterin om att den egna bostaden ska renoveras från tak till golv. Alla gör det, visar bilder, kommentarer Åh så fint, så vill jag med ha det. 

Vi vill och det kostar,  några får betala dyrt.

Bönderna i vårt land börja försvinna, för vi vill ha allt så billigt som möjligt. En dag kommer vi att stå med lång näsa, när vi inser att vi skulle värnat om det landet själv kan producera.

Vi tar hit billig arbetskraft, vi utnyttjar dem för att få våra hus målade, kanske betalar svart, vi bryr oss inte om hur de själva bor när de målar vårt hus, bara vi får de billigare. För idag ska vi äga vår bostad, även om vi egentligen inte har råd.

Vi vill ha, och vi vill ha det billigt.

Där jag bor har det varit en insamling som kallats "Modereturen" det är hjälporganisationerna Sthlms stadsmission, Röda Korset, Human Bridge och Myrorna som haft behållare märkta med sina namn, det var för att där kunde läggas kläder, väskor mm till den organisation man kände för, sånt som de kan sälja i sina butiker och som kan ge en slant till hjälp åt andra.

Initiativet är gott.

Men belyser också mängden, omsättningen av kläder.

De fick in 5 ton kläder, på 2 veckor.

En undersökning visar att det i genomsnitt slängs åtta kilo kläder per person och år.

Förr så lagade man, stoppade sina kläder, nu ser det annolunda ut, kläderna hängde med längre eftersom inte ekonomin som regel såg annorlunda ut i förhållandet till kostnaden för nytt. Det var helt enkelt tvunget. Förr så kämpade generationer före oss för bättre villkor, när de blev något bättre så blev varorna dyrare. Även i Sverige har arbetare blivit utnyttjade. Nu hjälper vi alla till att utnyttja människor, för vi vill ha, och vi vill ha det billigt.

Så blir man förvånad när man hör att folk utnyttjas, hur de sliter hårt under långa arbetsdagar, hur eländigt liten slant de får ut för sitt slit, hur de fattas enkel mat på bordet till sina barn, hur de svimmar på sina arbetsplatser.

Hur kan man bli förvånad om man tänker till.

Kyrkklockors klang…

Förr när kyrkklockorna ringde in helg, kändes det mäktig. Inte så att jag kände Guds ande i min nacke, utan mer ljudet som var toner.

Kyrkan i min närhet har en storklocka 1500 kg , en mellanklocka 1000 kg, och en lillklocka 700 kg.

De har grundtoner  diss, fiss och giss.

Ohlssons Klockgjuteri i Ystad skapade dem.

Klockorna har olika texter

• Storklockan – Jag tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare-

  Mellanklockan – Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son - 

  Lillklockan - Jag tror på den Helige Ande, en helig allmännelig kyrka.

Inte känner jag de orden när jag hör klangen, för mig ropar de inte, Kom till bön, men jag vet att kyrkklockor kallar samman till gudstjänst, vigslar, dop, begravning, helger mm

Vi har inte kyrkan nära utan klangen förs med vind och luft till oss. För dem som bor nära kan det nog säkert bli störande.

Ibland när jag hör dem på en vardag så tänker jag, nu har någon människa dött. Jag räknar klämtningar för att höra om det är en vuxen eller ett barn. Känner en form av respekt för stunden, över en okänd människa som lämnat vårt jordeliv. Kanske ett barn, och jag tänker på föräldrars sorg.

Då känns det som om kyrkklockorna talar om för mig en människa finns inte mer, för mig blir det en mening med den klämtningen.

Så jag fattar inte hur man kan jämföra det med böneutrop.

Kyrkklockor som ljuder har funnits med mig sen jag var barn, det är en del av mitt arv från de före mig.

Kyrkklockor har även ringt för mina förfäder, ring till varningar vid bränder och krig.

Vällingklockor på gårdar som kallat samman folket till måltider, arbetstider, och kanske även som kyrkklockan till helg och vila.

Nu har jag blivit gammal, mycket av det som jag lärt mig, levt med, finns inte kvar.

Jag skulle vilja skrika ut, vänta en tid till, vänta tills jag är borta. Låt mig slippa vissa saker. Det är som om allt jag lärt mig och uppskattat, förändras och förstörs för nya krafter kommer till.

Generationer kommer - generationer går. Jag vill bara be vänta ett tag till för jag finns fortfarande.

Nu hör jag hur röster läggs starka på att det ska blir böneutrop från en minaret. De säger att böneutropet är som kyrkklockor för kyrkan. För mig går det inte att lägga som argument.

Varför kan de inte nöja sig med de moskeér som vuxit upp, idag finns möjligheter att kalla till bön på många vis. Människor lever i ett IT samhälle. Skicka ett SMS, med bön, till dem de berör.

Sen varför ställa allt på en kant, och tala om rättigheter. Vi lever här vi har rättigheter, vi vill ha böneutrop.

En gång i veckan till att börja med, en minaret till att börja med.

Tror de själva att de stannar där vid. Ges ett godkännande för ett böneutrop på ett ställe, så vill andra ha. Ett böneutrop kommer med säkerhet att följas av flera per dag.

En gång sägs det om dagen, det blir bara början, en gång blir två, blir fem.

När de kommit upp till fem böneutrop per dag, så frågar jag mig när sker det första på morgonen?

Tänk vilket rabalder det blir när en tupp gal tidigt på morgonen för de närboende och stör. Ett ljud som tränger på, en anläggning som ropar ut böner kan också störa

Hur kommer de närboende som inte bryr sig om böneutrop att känna för dem. Första bönuetropet tidigt på morgonen.

De som nu ska godkänna, bör tänka på vad ett godkännande gör för andra som också också vill ropa ut.

Anledningen till böneutrop läser jag är till för att både icke troende och troende ska få ta del av islams andlighet.

Jag tillhör gruppen icke troende, så för mig kan de ta bort de helt.

För mig är kyrkklockors klang inte ett rop att kom hit och be, utan mer tider från förr, generationerna före oss lyssnade till samma klockklang/klämtning.

Böneutropet tillhör en religion, och en väldigt mäktig sådan.

Så mycket utspelas i religioners namn, så jag oroas över det.

Tänk bara Irland, på katoliker o protestanter, grannar och invaliditet och död. En tid så var det svårt att tro att människor skulle få komma till ro där, så mycket död i religioners namn.

Titta hur det ser ut i världen just nu. Bakom det mesta är det religion som styr.

Skulle de svenska kyrkklockorna ge mig samma budskap så skulle jag säga, tysta ner dem.

Dagligen fem tideböner, med hjälp av PA-utrustning. Bönen ropas ut med upprepningar.

Allt är föränderligt, jag vet det allt för väl. Men jag vill dra i bromsen.

För mig känns det  för mycket.

Jag kan ana att någon tänker Islamfobi nu. Allt som blir för mycket av känner jag oro över, fast kalla det fobier är inte riktigt rätt.

Det får för min del finnas kyrkor, moskeer, synagogor, mormontempel med flera.

Men böneutrop röstar jag nej till.

Ett brev till våra partier.

Det började att jag ville veta det här med skatter för löntagare och pensionstagare. Var det sant det som jag läst att skillnaden är stor.

Först så skickade jag efter skattetabell som gällde mig.

Skattetabell 30 kolumn 2, så var det bara att kolla.

Det är inte sant, hur kan det vara så illa. De som hade protesterat hade helt rätt. Skillnaden är stor. Orättvisorna är stora.

Då kände jag nu måste jag ställa en fråga till våra partier, hur tänker de framledes i den här frågan. Viktigt för mig som betalar skatt och utgifter som ibland blir svåra att klara av.

En pensionär har som regel mindre med pengar att röra sig, men utgifterna är lika stora. Boendet, elen, försäkringar, maten, sjukvård, tandvård mm

Ibland verkar det som om Sverige har bra ekonomi när man läser vart pengarna går.

Jag skickade uppgifter om min pension, min skatt till sju partier, några har svarat.

I mitt mail redogjorde jag för mina inkomster och skatt.

Enligt skattetabellen kan man se i att mitt fall skiljde de mellan löntagare och de som skattar på sin pension hela kr 276.-/ i mån i mitt fall. Vilket gör kr 3312.-/om året.

Skickade ett mail till sju partier och ställde samma fråga till alla partierna -

Hur ser ditt parti på att ha samma skatt för den som uppbär lön och den som uppbär pension?

Kristdemokraterna har svarat – Jag hoppas att du noterat att du i jämförelse med 2007 nu har ca 7000 kr/år i lägre skatt (om min överslagsräkning är rätt) 

Moderaterna - I nästa budget har regeringen för avsikt att återkomma med ytterligare förslag om sänkt skatt för pensionärer, under förutsättning att de offentliga finanserna så tillåter

SD – Bl a. Att avskaffande av pensionärsskatten under mandatperioden är en punkt,

Vänstern svarade  bla a – Vänsterpartiets principiella hållning är att pension är uppskjuten lön och ska beskattas så. Vänsterpartiet menar att vi måste tillbaka till ett system där man betalar lika mycket skatt oavsett vilken sorts inkomst man har.

De andra partierna har inte svarat.

Jag är inte nöjd, Moderaternas svar om de offentliga finanserna tillåter.

De lär aldrig tillåtas om man inte tillåter det.

Om man sätter andra saker före, om man lägger pengar på det som anses viktigare, ja då kan det aldrig finanserna tillåta att pensionär får samma skatteskala som den som uppbär lön och skattar.

Vi pensionärer, vi medborgare i vårt land, borde betala skatt som andra, inte straffas med högre skatt.

Kom inte med löften när det är valtider, det är svårt att tro på dem när det ser ut så här.