Den nyskördade vitlöken är upplagd i en vacker korg och doften av de instuckna lagerbladen blandas med vitlökens...
Färsk vitlök!
Färsk sparris!
Färska stenmurklor!
Det doftar nyskördat från den lilla butiken. En liten rar dam gömmer sig längst in i den smala lokalen. Jag ser att hon har en tjock stickad tröja på sig, och avklippta torgvantar, när hon kommer ut på gatan där jag står och beundrar den färska vitlöken.
- Vad får det vara idag, Madame? Sparrisen är väldigt fin, alldeles nyskuren! Och murklorna. Hon ler med hela ansiktet, och de små sneda ögonen är mycket snälla. Då jag förklarar att jag bara har en kastrull att laga mat i, pekar hon på sparrisen.
Det blir sparris! Jag vet att det dröjer ganska länge innan sparrisen i Skillinge är färdig att skörda. Så, tack, en bunt av den gröna, säger jag.
Det går inte att motstå. Ikväll ska jag äta den, med smör och lite salt...
Kvinnan slår varsamt in sparrisbunten i blankt tunt papper och drar ett gummiband över. Bjuder på en skiva ananas. Så saftig! Hon går längst in i butiken igen och pysslar med något. Jag tittar på ananasen och lyfter upp en halva och går mot den lilla kassan. Ananasen var god, Madame, säger jag. Mycket saftig! Så bra, svarar hon. Då kan ni ta den till efterrätt! Och så ler hon stort igen.
Stenmurklor, har bara ätit det en gång tidigare och inte sett många heller i mitt liv... nog är det väl sådana?
Jag betalar och får mina varor i en tunn påse. Tack Madame! Au revoir, svarar hon. Men förmodligen kommer jag aldrig hit igen. Skulle nog inte hitta tillbaka heller, eftersom jag passerade av en slump då jag gått på fel håll på den stora boulevarden i spöregnet och bara råkade ta av på den här smala gatan för att få skydd under hennes parasoll. Men tur var väl det!
En av de ståtliga entréerna till Marc Monceau, utmed Boulevard de Courselles i västra delarna av Paris.
På väg till platsen för intervjun denna dag, passerar jag Parc Monceau, invigd av Napoleón III år 1861, som det står på en mässingsplakett vid den vackra grinden. Ytterligare en oas jag inte kände till. En lunga mitt i staden, där många joggare i varierande ålder passerar mig när jag sakta promenerar och tar några bilder. Det är vackert här!
En damm, pelare från en svunnen tid...
Blommande vallmo och penséer i rabatterna...
Palmer vid vattenfallet...
... och riktigt gamla bokträd, vars stammar ser ut som elefanthud...
När jag åter greppar påsen från den lilla butiken hårt i handen och ska bege mig hemåt efter att ha gjort intervjun någon timme senare, känner jag hungern sätta in. Klockan är bara eftermiddag - och sparris kan man äta sent på kvällen!
Jag styr stegen mot en liten, smal gata som löper parallellt med Seine, på andra sidan Notre Dame, i riktning mot den stora fontänen vid Boulevard Saint Michel. Jag upptäcker att detta är en kroggata! Men, ser det inte ut som en turistfälla, hela stråket!? Så stegar jag in på den mest pyntade lilla krogen och tar risken...
Det får bära eller brista, dyrt är det i alla fall inte, trots läget mitt i latinkvarteren. "En moules frites, silvouplait" säger jag till den unga och mycket vänliga servitören. "Och ett glas vitt!" Nu har jag jobbat och varit duktig, och sparrisen klarar sig alltid... När jag gjort min beställning på franska frågar han naturligtvis från vilket land jag kommer... Men han förstod åtminstone vad jag önskade.
Innan jag får min mat hinner gäster komma och gå, det tycks vara ett populärt ställe ändå... En man som levererar färska kryddor slänger in en stor påse till kocken. En annan herre levererar en papperssäck fylld med doftande nygräddade baguetter, får betalt kontant, lyfter på kepsen och försvinner snabbt ut igen.
Så kommer servitören med min beställning. Först vinet, som smakar mer grekiskt än franskt, och lite senare min moules frites!
Och det smakar alldeles, alldeles... underbart! Handskuren friterad potatis, musslor kokta i vin, lök, lagerblad, timjan. Allt ligger kvar i kastrullen jag serveras. Det är sanslöst gott. Den godaste och den billigaste moules frites jag fått i Paris under den här vistelsen.
Jag tycker alltså att det är gott. Men vet inte många vänner som håller med mig. Nåväl. Det var fint att möta Sparristanten, intervjun gick riktigt bra, och nu sitter jag nöjd och däst här på den lilla gemytliga krogen och servitören är rar. Nu återstår bara en liten detalj innan jag promenerar hem. Puderrummet!
Jag visas artigt mot det inre av restauranglokalen. "Nedför trappan", ler han som serverade mig. Och jag når trappan, vänder mig om och säger "Merci" samtidigt som jag tar de första stegen ner - och får i nästa sekund en riktig stjärnsmäll!
Jag behåller balansen i den blankslitna stentrappan och upptäcker till min häpnad att jag fått en stor bete i kinden, ett svinhugg helt enkelt! Men komiken i situationen gör mig snarare upprymd än förskräckt!
Har bara sett sådana på Österlen tidigare...
Med en lätt rodnad på ena kinden möter jag min spegelbild i damrummet i källaren. Men det blev ju en bra dag det här också. Och den är inte slut än! Jag lämnar stället efter att ha betalat och tackat för mig. Servitören håller upp dörren för mig och bugar. Man gör så här. Och jag gillar det faktiskt!
• Ladda upp bilder!