En liten flicka med stora mörka ögon tittade på mig med forskande blick, när jag skulle stiga av tåget på stationen. Hon hade en liten hårtofs i rosett mitt uppe på sitt ettåriga lilla huvud,Hon hade just lärt sig gå - bredbent men ganska säkert.

Så sprack hennes allvarliga min upp i ett stort leende och så vinkade hon med sin lilla hand. Jag vinkade tillbaka. "Hej då!"

Tänkte, med resväskan i handen och blicken fortfarande vänd mot barnet: "var det mig själv jag såg - för sextio år sedan?" Samma blick...

Så kom jag till de där gamla gatorna där jag lärde mig gå. De finns kvar. Och kommer att finnas kvar länge. De är kulturskyddade.

Sotarmurre, pepparrot...

Vi sa så, när sotaren kom för bi på sin cykel med stegen fäst på ramen. Sotarmurre pepparrot. Vad betydde det? Men sotarmurren hade gott om jobb på 1950-talet. Vi var många som eldade med ved. I järnspisar i köken, i kakelugnar i rummen...

Det fanns kanonfotografer i Gävle på den tiden. En av dem stod på Rådhustorget vid "Fnasket i Plasket" som kvinnan i fontänen snabbt döptes till i folkmun när den kom på plats 1956. I sjäva verket var det Erik Grates skulptur huggen ur ett enda stycke röd granit som Gävle hade fått som nytt centralt riktmärke. Mamma och jag står här framför på ett svartvitt foto i min ungdoms album. Taget 1960. Jag i basker och en liten bukett vitsippor i handen. Mamma vacker "som en dag".

Jag har två dagar på mig i min födelsestad Gävle den här gången. Och jag har min "styvmorsviol" kvar här i stan. Vi beslutar hastigt och lustigt att bege oss till Furuvik. Den djur- och nöjespark som är mer än 100 år gammal och gömmer minnnen av chimpanserna Sussie och Jussie. De åt sin mat på tallrik med bestick, Jussi körde trampbil och blev sedermera "tokig" och började kasta saker mot den stirrande och pekande publiken. Personalen ville förmänskliga primaterna... Här såg jag också Jussi Björling sjunga från stora scenen. Här träffade jag Robertino Loreti bakom scenen tillsammans med bästisen Eva och hennes pappa pressfotografen. Han hade sjungit O sole Mio och Mama iförd kortbyxor och alla vi mycket unga flickor blev förälskade för första gången i en Italienare. Och jag fick träffa honom!  Här finns med andra ord många barndomsminnen...

Nöjesfältet tycks mig varken större eller mindre. Kanske är till och med karusellerna sig ganska lika nu som då...

Men min kärlek till apor (som kanske kommer härifrån) leder mig till chimpanserna. Och där träffar jag Ing-Marie "primatansvarig" som det heter. En kvinna som imponerar stort när jag ser henne röra sig bland chimpanserna som en i flocken. Lilla Selma har hon varit mamma för, sedan chimpansmamman inte kunde ta hand om henne som nyfödd. Tillsammans med den stora hanen Santino, född 1978 på ett Zoo i Tyskland är Ing-Marie idag flockledare här!

Ing-Marie med lilla Selma som fortfarande behöver mycket kel av sin extramamma. Men också de andra chimpanserna vill vara nära, och Ing-Marie ger dem tid. Santino som legat och väntat vid dörren där Ing-Marie kommer ut vid samma tid varje dag med mathinken, vaktade sin älskade stövel han fått av Ing-Marie tills han lycklig började tjuta när han hörde dörren gå upp.

Han kallas för Tänkaren också, Santino. Men nu har Ing-Marie kommit och chimpanserna rusar fram och plockar varsin pet-flaska med mineralvatten ur hinken. Skruvar av korken och läskar strupen. Så skruvar de på korken igen. DE HAR JU TUMME!

GOTTTT!

Och så är det dags att leka, att kolla i öronen och peta mellan tårna på Ing-Marie...

Hej och hå! Nu är det kul och full fart på alla chimpanserna - alla har naturligtvis namn!

Många tvättställ finns utplacerade runt om i Furuviksparken. Tvätta händerna är viktigt när människor och djur är i närkontakt - som i Furuvik!

Här finns också rester av 1950-talets cirkusföreställningar på Fururvik. Adolfis vagn står utanför cirkusbyggnaden. Jag kikar in genom fönstret och ser hans scenkläder hänga på galgar  på väggen och på det lilla bordet står en kaffekopp bredvid en bok...

Vi lämnar Furuvik efter en heldag. Vi har haft så roligt. Parken var så fin - här finns mycket natur, orörd och ofixad, här växer blåbär vid stranden till den fina badviken. Här satt vi och åt nyfångad stekt strömming vid restaurangen med vattnet kluckande mot stenarna och här var vi HELA DAGEN!

Efter en god natts sömn hinner jag se ännu mer av min gamla hemstad. Mycket finns kvar men många gamla vackra patricierhus har rivits och ersatts av fula sextiotalslådor, mitt i centrala staden... Men Boulognerskogen "Bolongern" som vi säger här, efter fransk förlaga är underskön. Vi påbörjar promenaden tidigt på lördagsförmiddagen...

Husen längs med Gavleån är dock kvar, vackert välhållna och visst hade man kunnat bo här, med tomt som sluttar ner mot Gavleån...

Gammelbron som jag vandrat över så många gånger som barn, men redan då blev det gångbro, den ansågs inte hålla för biltrafik... En gång i tiden var detta den enda bro som ledde över Gavleån i staden.

Carl Milles fem "Musicerande Änglar" vid Gavleåns strand i Boulogneskogen mot klarblå himmel denna lördag när det är 25 grader varmt ...

Här går det också bra att fiska och få laxöring nu för tiden. När jag var barn på 1950-talet var Gavleån ett stinkande vattendrag i centrala Gävle - det var en hel del utsläpp i Testeboån och Gavleån som man inte vill nämna vid namn idag... Nu kan man också ta sig ett dopp här om man så vill. Fantastiskt!

I "Bolongern" finns också Oscar II:s "kabinett,  det vill säga, den toalettbyggnad som uppfördes då kungen kom sjövägen till Gävle. Efter den korta visiten (okänt om han nyttjade denna vackra byggnads faciliteter inomhus) flyttades toaletthuset till nuvarande plats...

Den långa promenaden leder oss till skogskyrkogården där vi besöker pappas grav, mina släktingars viloplatser och så vänder vi hemåt igen. Vi tittar in på Tolvfors gamla bruk och tar en kopp kaffe, en gemytlig stämning råder här, vi sätter oss i den gamla trädgården och talar med andra kvinnor som visar sitt hantverk här. Jag bläddrar i en bok om Gävles historia och hittar en bild på min  - farfar!

Kaffestunden är över, jag lämnar tillbaka boken till kvinnorna som fixar både kaffe och bakar här...

Och där står han alltså - murarbasen Johan Arvid Westberg, längst till höger på bilden i boken. De håller på att bygga Murenska badhuset i Gävle mellan åren 1904 och 1907...

Nu styr vi stegen mot centrum igen, och då ser jag Agnes von Krusenstiernas bostad, inte långt från sjukhuset... En fantastiskt vacker byggnad. Men den adliga familjen hade det knapert ställt och fick hyra in sig här på andra våningen, hos en man som var underordnad överste von Krusenstierna vid stadens regemente.

Fasaden på familjen von Krusenstiernas bostad, mot Steketgatan i Gävle...

Strax "hemma" igen där jag blivit så generöst mottagen vid det här besöket i gamla Gefle... Då ser jag - också på Steketgatan  - ett fint bevarat femtiotalshus. Där ingen klåfingrig renoverare förstört de tidstypiska detaljerna. Balkongerna finns kvar, ytterdörrarna är de ursprungliga och - det gör mig glad att se!

Imorgon ska jag göra ett besök hos syndikalisterna på Joe Hill-gården. Min mammas farfar har renoverat detta hus där Joe Hill växte upp. Ett sjuttonhundratalshus som var svårt nedgånget och  behövde rustas. Då kom Lars Emanuel Larsson med sin kunskap om gamla hus. Det var för väldigt länge sedan. Men han hann berätta historien om renoveringen han gjorde och om syndikalismen, innan han dog - plötsligt på mitt åttaårskalas på Kaserngatan 55 C i Gävle.

Det var det lilla barnets första upplevelse av en stor förlust. Nästan som vore det i ett annat liv - om det inte vore för att jag mött den lilla flickans mörka ögon då jag steg av tåget här i Gävle...

"Sörj ej - Organisera!"  / Joe Hill

Oj, så många upplevelser...

på fyra dagar!

När jag är HIMMA i Skåne, på Österlen, denna tidiga måndag möter mig Mårten Gås vid hamnen just när färjan från Bornholm lagt till vid kaj tidigt på morgonen. Kan man känna sig mer välkommen hem?!

De fyra dagar som passerat sedan jag lämnade Österlen känns som en lång semester med massor av upplevelser och minnen som väckts till liv sedan femtio år tillbaka!

Först kom jag till Uppsala i torsdags...

RONJA, 18 år, som cyklade med en kompis hela vägen från Göteborg till Uppsala, där jag träffade henne. En härlig tjej som siktar mot att att bli journalist. Det blir hon, tro mig! Hon är med på "Listen to US" också.

... Uppsala torsdag med SYNTOLKNING NU och alla härliga ungdomar i US (unga synskadade), blinda Ronja och hennes synskadade kompis som cyklat från Göteborg till Uppsala under två veckor för att fästa uppmärksamheten på hur svårt det är att åka kollektivt när man inte ser tillräckligt - eller inte alls! (se torsdagens blogg!)

Fredag och lördag  i Gävle och Furuvik - hur hann vi med så mycket? (vill du läsa om mitt Gävle - se förra blogginlägget!)

Joe Hill-gården i Gamla Gefle, missa inte ett besök här om du kommer till stan! Syndikalisterna har sin plats här också. Idag har Syndikalisterna 4.000 medlemmar. Ett av många tecken på avtagande engagemang i politiska sammanhang. Solidaritet, kamrater! Vart tog den vägen?

Här bodde Joe Hill, innan han lämnade Gävle och begav sig till Amerika där han skulle komma att organisera industriarbetarna - vilket kostade honom livet. Huset som ligger i Gamla Gefle är från 1700-talet och långt senare skulle min mammas farfar komma att renovera det. Och han hann också berätta om detta för mig innan han gick ur tiden. Därför känns det också extra intressant att gå omkring här och känna historiens vingslag...

Joe Hills rum på översta våningen, en säng, en spis, på väggen en av de målningar denna unge man lämnade efter sig i Gävle. Sångerna han skrev lånade han melodierna till från religiösa kända sånger som "alla" kunde. Familjen var djupt troende och Joe Hill använde sig av bland annat Frälsningsarméns kända sångmelodier för sina egna politiska texter. Många av dem sjungs än idag...

Tavla med motiv från Gästrikland, målad av en mycket ung Joe Hill, innan han gav sig av över Atlanten mot Amerika...

Texten till Internationalen häftad på väggen i Joe Hills rum i hemmet i Gävle.

Andra och sista kvällen i Gävle tar jag en promenad längs Södra Kungsgatan och ser att en del restauranger och butiker faktiskt finns kvar! Sedan 1962. Till exempel Pigalle, som var först i Gävle med att fresta stadens invånare med pommes frites och två smala korvar randigt grillade i restaurangen Pigalle, med ingång från det hypermoderna stora garaget under ett av de nybyggda husen på Södra Kungsgatan, där tidigare vackra trähus kantat gatan...

Den finns kvar - dock inte garaget och ingången därifrån...

Härinne på Pigalle bjöds konkurrens till pölsa och nystekt strömming eller Böna-böckling - två smala grillade och pommes frites med Felix tomatketchup 1959 eller var det 1960. Restaurangen finns kvar med samma namn och idag sägs den erbjuda bra husmanskost. Pölsa igen?

Jag vandrar vidare i den sena kvällen längs Södra Kungsgatan i Gävle och hittar ännu flera minnen från min tidiga barndom på 1950- och tidiga -60-talet.

Strumpan finns kvar! Och tvärs över gatan - Korsetten!

och inte bara det - där ligger så klart Konditori LIDO kvar! Där jag har många minnen från lördagar med en prinsessbakelse och ett glas hallonsaft, finklädd som lördagar krävde på den tiden...

och Jernbergs mattor!  Finns kvar!  på Södra Kungsgatan i Gävle!

Noterar också att restaurangelivet blomstrar just längs Södra Kungsgatan. Från Söderhjelmska gårdens stora uteservering hörs Cornelissånger fint tolkade i surret av röster på gammalt känt tungomål... En och annan raggarbil drar långsamt uppför gatan, precis som jag minns det sedan femtio år tillbaka. 

Så är det hemresedag och jag lyckas få tag i herr Westberg, utflyttad gävlebo och globetrotter med hemvist Stockholm och vi stämmer träff i Hedesunda.

Jag blir hämtad i bil för vidare färd till det fina flera hundra år gamla torpet i södra Gästrikland - och myggen!

Dalälven, magnifik! Just här vi Gysinge, känd bruksort och numera också byggnadsminnesvårds-centrum. Men myggplågan är i år värre än någonsin.

Det knuttimrade torpet i kulturbygden här i södra delarna av Gästrikland är en riktig pärla. Här njuter man av naturen, full av blåbär, kantareller - och mygg! Och en och annan tur på fin gammal och välvårdad vespa!

Yngste herr Westberg vid en av sina två vespapärlor i myggtäta Gästrikland igår eftermiddag. Men myggen väljer vem den anfaller..,

Och så bär det vidare mot Stockholm senare på kvällen, där allra yngsta fröken Westberg bjöd på en vegansk soppa på zuccini, lök och underbara kryddor i köket hemma på Söder.

Därefter gick jag en promenad genom stan mot Centralen i solnedgången... Härligt att få uppelva Stockholm i sommar också - om än en kort stund!

Katarinahissen vid Slussen, som leder upp mot Mosebacke. Där Tommy Körberg just då jag passerade tog emot årets Cornelis-pris på 500.000 kronor...

Och vid kungliga slottet flanerade som vanligt stockholmare och turister i den sköna kvällen...

Promenaden från familjen Westbergs lägenhet på Söder i solnedgången bjöd på många underbara stockholmsvyer. Solens strålar genom Riddarholmskyrkan går inte av för hackor till exempel...

Söder med Fotografiska museet vid vattnet, Stockholm är en underbart vacker stad, sommar som vinter!

Så nattåg hem till Skåne och lokaltåg till Simrishamn och - direkt möte med Östersjön och en fantastisk seglare med fyra master. Alla vi som drog oss ner mot hamnen för att kika på skönheten frågade varandra "vet du vad det där är för båt?" Nej, ingen visste. Men förmodligen handlade det om en kryssningsbåt.

Ankrad på redden strax utanför hamnen i Simrishamn låg den där vid åttatiden på måndagsmorgonen och vid nio kom färjan från Bornholm och gjorde en gir runt den vackra seglaren och tog sig in mot kaj, där kön var lång för en utflykt till den danska ön.

På kajen väntar nya passagerare som vill se Bornholm, smaka på deras gastromoniska specialiteter, vandra och bekanta sig med ön. Kankse någon åker vidare till den lilla ön Christiansö...

Själv beger jag mig hem till lilla huset på prärien, som inte varit tomt under min bortovaro. Men nu idag är det inte längre någon där. Fast runt om mig finns de goda grannarna. Gläder mig att få träffa dem, säga hej!

Öppnar dörren och på köksbordet finner jag en hälsning från vännen och studiekamraten som lämnade huset efter mig. Blir varm om hjärtat!

En samling goda böcker, inbundna skinnband, och en flaska fint vin stod på mitt bord när jag kom hem.

Tack för att vänner finns! Vänner som finns när det blåser hårt. Vänner som finns när allt är ljust och lättsamt och glädjerikt.

Nu väntar jag bara på T N:s debut som romanförfattare! Då kommer jag - som ett spjut till "släppet"! God bless you!  Och gå försiktigt!