Idag denna söndag då både jag och min sambo är lediga, fick vi för oss att åka till A6 center, ett större köpcenter med bra utbud av butiker.
Precis när vi kommer innanför dörrarna till köpcentert, säger min sambo att han ser ett par vi känner (jag nämner inga namn), och de går rakt emot oss. Till saken hör det att de har fått barn för några månader sedan, och vi har på ett ganska naturligt sätt inte umgåtts så mycket med dem det senate året. Vilket jag tycker varit skönt.
I alla fall, när Daniel då sa att han såg dom, och jag förstod att vi skulle mötas, ville min kropp bara vända om och springa ut! Det var en konstig känsla, jag liksom gick igenom flera utvägar i huvudet, på bara någon liten sekund. När jag som vätat kom fram till att jag inte kunde smita, var det bara att stanna kvar och klistra på ett falskt leende och verka glad.
Säga grattis till bebisen, och prata allmänt kring det. Visst jag är glad för deras skull, det är jag verkligen. Men det är också det enda. Att stå där och le, och vara trevlig, när jag egentligen gick sönder i flera bitar, känns så falskt! Nästan som att ljuga... Så att låtsas vara något som man inte är, är inget jag tycker om, men tyvärr nödvändigt ibland.
Som tur var, skildes våra vägar där, och jag och min sambo fortsatte på vår lilla tur bland affärerna. Men hur stora är oddsen egentligen, att vi skulle stöta på dom där?!
Jaja, nu måste jag ut och springa och lufta tankarna en stund.
Må så gott!
• Ladda upp bilder!