Har haft fullt upp med både det ena och det andra, samt åkt på ännu fler infektioner och fler penecillinkurer. 

Har  försökt få någon ordning på studieperioder, studiemedel och eventuell sjukskrivning. Ska jag vara ärlig så håller jag nästan på att bli tokig!

I måndags när jag höll på att försöka hitta en lösning för mina studier samt ekonomi så blev man inte särskillt av att de flesta av de jag träffade var negativ. Fick hör väldigt mycket "nej men det går inte", det kändes inte riktigt som att de var på hugget och ville se till mitt bästa. Blev iaf lite mer lättad efter att ha fått träffa en lärare för grundskolematten och han var tack och lov väldigt positiv, där var det som inga problem  Så nu ska han försöka hjälpa mig utifrån matteboken för 1 c som jag läser, var på första lektionen igår. Kändes väldigt bra, för denna lärare lyckades med att förklara hur jag skulle tänka för att lösa några uppgifter. Exakt samma tal som mina "vanliga" lärare försökt förklara ett flertal gånger utan att lyckas. Så nu hoppas jag att det går bättre de fyra veckorna jag har framför mig innan skolan slår igen.

I morgon är det dags att träffa sjukskrivningskoordinatorn igen, så då får vi se vad hon och läkaren pratat om. Jag hoppas iaf att jag får någon lösning på denna situation snart, för detta är inte hållbart. Är väldigt tacksam att jag har en väldigt snäll och omtänksam sambo, för utan honom skulle jag inte klarat mig så bra... I alla fass inte ekonomiskt.

Idag fick jag äntligen klippa mig, tänker håret täckte öronen så det blev en hel del som klipptes bort denna gång.

Brukar inte ha så långt, brukar klippa mig var 6:e vecka ungefär för att hålla det lagomt kort. För när det blir lite längre så blir det mycket mer jobb, som jag oftaste inte klarar av själv och det underlättar framför allt morgonen. Nu när det är så här kort kan jag bara kliva upp och gå ut genom dörren i princip, då behöver jag inte lägga den lilla kraft jag har på att få någon ordning på håret. Och inte behöver jag och sambon tjaffsa om hur håret ska torkas, vilket blir väldigt skönt att slippa.

Kan lova att det känns riktigt skönt! 

Har denna vecka fått ställa in ännu ett par mattelektioner, haft feber och en smärta som varit enorm i stort sett hela kroppen. Blev hemma igår trots att jag hade ett matteprov att göra, är i dagsläget väldigt glad för att jag inte åkte dit ändå.

Var som en klubbad säl mest hela dan, men under eftermiddagen blev jag tvungen att åka in akut till läkarn. Gick på toaletten och det kom ganska mycket blod, så jag bestämde mig för att det inte fanns något annat alternativ än att ringa läkarstation.Och tur var väll det, när det visade sig att proverna var riktigt dåliga och att det fanns mycket blod i urinen. Så nu har jag fått starkare penecillin mot urinvägsinfektion som tydligen gått upp till njurarna.Så nu håller jag tummarna för att det blir bättre!

Ser verkligen framemot att det närmar sig stugsäsongen, det är lite små pyssel innan vi kan börja vara där men snart så .

Till sist vill jag önska er alla en trevlig helg!

För att komma med något positivare inlägg kan jag med glädje berätta att nu har vi beställt en badtunna . Jag väntar och längtar efter den redan, ska bli så skönt när värken är som värst!

Det andra som jag skulle tala om har alldeles försvunnit, blir väldigt less på detta taskiga minne. Det är så frustrerande!

Har nu även uppdaterat hemsidan igen, där ni nu kan köpa färdiga servettförpackningar till en riktigt bra pris. Så passa på att fynda! Och det är inga problem att skicka dem med posten, så det spelar ingen roll vart du bor. Har levererat servetter till både norr och söder . Gå in och titta på www.tessanstryck.se

Igår träffade jag sjukskrivningskordinatorn och mycket så hade jag rätt i både att det är läkaren som ska sjukskriva och inne hon (min läkare ville att sjukskrivningskordinatorn skulle ta det beslutet) och att vi inte kunde komma närmare någon lösning än på måndag.

En sjukskrivningskordinatorn ska vara lätt tillgänglig och samordna med läkare, försäkringskassan osv.

Hon skulle iaf ta en diskussion med min läkare, sedan erbjöd hon sig att följa med på mötet med kuratorn för att se om vi hittar en lösning, samt att ringa till f-kassan för att höra lite om den situationen jag befinner mig i. Så nu får vi väll se hur det går, jag hoppas att vi finner en lösning snart, för annars vet jag snart inte vad jag ska ta mig till.

Här har det inte hänt så mycket sedan sist jag lämnade några spår efter mig här på bloggen, eller nja, det kanske beror på hur man ser det...

Har fortsatt att vara sjuk och hamnat mer & mer efter i studierna, vilket känns väldigt stressande. Och den styrka jag haft inom mig börjar sina, så jag kan säga som så att jag mår bara sämre och sämre psykiskt också (men det kan delvis även beror på medicinen en del iaf). Så jag har mest försökt att hålla mig ovanför vattenytan om man säger som så och dragit i ett flertal olika trådar för att lösa situationen, som är ohållbar i nuläget!

Men det går trögt att få någon hjälp, ingen som vill ta ansvar eller lyfta så mycket som ett finger. Men nu jag hoppas att en bit av alla saker kan närma sig en lösning på måndagen, när jag ska få träffa sjukskrivningskordinatorn.

Saknar att ha ork och tid att läsa era bloggar och kommentarer, men ni ska veta att det värmer att läsa era kommentarer även om det tar sin tid innan jag skriver tillbaka.

Sköt om er och var rädd om varandra!

Ännu en incident har hänt pga av mitt dåliga minne, det är rakt så att jag tror jag blir tokig snart och bör lösas in på ett dårhus egentligen (det sista behöver vi inte ta på allvar).

Nog är det för jäkligt att man ska behöva ha minneslappar till det mesta, speciellt när man är i denna ålder! På vägen till stan lyckades fröken P nämligen tanka 95 oktan istället för disel... Ja, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Denna vecka fortsätter jag med att vara sjuk igen. Kan lova att mina studier verkligen har hamnat på efterkälken, så nu tror jag att fröken helt enkelt måste övertala sig själv och acceptera att matten inte blir klar denna termin. Känns ganska orimligt eftersom jag har alldeles för få veckor på mig med tanke på att jag måste göra minst 7 prov, fick omprov på de två första men det kändes inte så konstigt med tanke på att jag varken hunnit igenom kapitlen eller repetera.

Har mått så fruktansvärt dåligt de senaste veckorna både fysiskt och psykiskt, men det jag tycker är värst är att jag inte vet varför?! Beror det på medicinändringarna? Beror det på att det är mycket? Beror det på att jag jobbar mycket med mig själv? Eller beror det på sömnbrist? Ja, det är inte lätt att veta. Jag hoppas iaf att min läkare snart hör av sig så att jag kan diskutera detta med henne, för så här kan jag bara inte gå och må!

Själv tror jag att det kan bero på flera orsaker! Och inte blir det ju bättre av att folk i ens närhet behandlar en som om man inte ens vore vatten värd. Måste bli bättre på att säga ifrån, men istället blir jag benn och drar mig undan. Tycker liksom att det får vara om det inte passar. Kan ge ett exempel så att ni förstår hur jag menar:

Vi har bestämt att åka till stan och 20 minuter innan bestämd avrese tid så ringer denne person och säger "du jag är redan i stan med .....".

Det har varit alldeles för många sådana situationer på senaste tiden och det handlandet säger mig att du duger bara att umgås med om jag inte hittar någon roligare/bättre/trevligare. Och det då tycker jag helt enkelt att det får vara, då behöver de inte umgås med mig annars heller. Tyvärr är det inte alltid så lätt att bara  säga upp kontakten. Och jag kan lova att det gör väldigt ont inombords speciellt ju närme man står varandra (eller iaf vad man tror eller snarare trodde).

Ja, ja, det är som det är. Försöker att öka ut mitt nätverk för att kunna umgås med andra istället, vilket jag tror skulle göra mycket!

Ha dé gott alla läsare så hörs vi av när jag tar mig tid att skriva nästa gång, sköt nu om er och var snäll mot varandra!

Har nu i stort sett varit sjuk sedan helgen före jul, med infektioner och virus bland annat. Har väll egentligen aldrig kännt att jag hunnit bli frisk mellan gångerna, tror det var förra veckan jag fick ännu en penicillin kur. Men känner mig fortfarande inte pigg, har känt mig hängig men fixat att gå på vissa lektioner ändå men i onsdags var jag tvungen att ställa in igen . Det känns så himla tråkigt, inte bara för att jag knappt har någon ork utan mer för att tiden är knapp när det gäller studierna.

Har minst ett prov inplanerat i veckan tills jag slutar denna studieperiod, så då kanske ni förstår att det känns som att jag inte har tid att vara sjuk så här mycket.

Har nu legat hemma i sjuksängen sedan i tisdags, känner mig fortfarande inte kry men jag hoppas så inni nordens att jag är så pass pigg att jag kan åka till stan och göra provet i morgon iaf. Men men vi får väll se hur det går, har inte ens hunnit igenom kapitlet men hoppas att jag ska kunna klara av det ändå. Det är ett kapitel som jag har lättare för som tur är , men nu ska vi inte ropa hej förrän vi fixat det.

Tänkte mest bara lämna ett litet spå efter mig, ser ju att ni är trogna som tjikar in trots att det är glest mellan inläggen för tillfället. Hoppas att ni har det bra och sköt om er!

Är inne på ännu en penicillin kur, jag tror jag blir tokig snart . Har i stort sett haft infektioner sedan helgen före jul, inte konstigt att man inte är på hugget och har någon ork över huvudtaget! Inte trodde jag i min vildaste fantasi att det skulle bli så långdraget, men det är klart när man inte får komma till läkarn när det behövs så är det inte knepigt att det drar ut på tiden!

Och en sak som retar mig är att en av gångerna jag varit i kontakt med läkarstation så fick jag inte komma in, jag blev istället beordrad att äta tranbärstabletter och dricka tranbärsjuice. Men när jag gick in på sjukvårdsrådgivningen så står det där klart och tydligt att det inte finns några som helst bevis att tranbär ska hjälpa mot urinvägsinfektion. Och det kan jag då säga er att det bara är blaha blaha, jag har fått det ännu en gång trots att jag tagit in tranbär dagligen efter sista gången efter rekommendationer.

Jag undrar liksom hur sjukvården kan ägna sig åt sådant som inte finns några bevis för och är det mottagninssköterskans uppgift att bedömma om det är det jag behöver!?

Kan ni gissa vart vi (alla i denna familj) längtar? Inte...

Nu då? Inte? Okej, ni får en chans till...

Nu kanske ni har räknat ut att det är till stugan vi längtar till, jag tror min sann att "säsongen" får börja tidigare i år. Gubben får lov att säga vad han vill bara jag få åka dit snart, för nu är snart batterierna slut...

Det blev som sagt en hel del som drog igång på engång, visst behövde jag en förändring men nu är det uppenbart att det blivit för mycket för min kropp! Kroppen har alldeles kajkat ihop, som ni vet har jag ju även försökt att dra ner på smärtstillandet men ack så tufft.

• Nu kräks jag oftare igen , tur att jag hann lägga på mig lite innan det började om igen. Så nu finns det ju iaf lite att ta av, som tur är .

• Det har varit på tok för mycket de senaste veckorna, visst har jag varit mer till freds i huvudet men det är frågan om allt är värt det till det här priset (som jag får betala)!?

• Magen har gjort uppror, nu är det andra dagen jag inte får behålla någon mat och jag lovar att man blir både grinig och tröttare än tröttast. Men liks förbannat så kan jag inte sova för att det gör för ont.

• Det är inte bara magen även kroppens maskineri slutar att fungerar betydligt mycket oftare... Ben, armar, minne, tankeverksamhet och syn som plötsligt slutar att fungera.

• Som idag när jag var in på byn och handlade så hann jag faktiskt bli lite rädd, när jag plötsligt kände mig både väldigt yr, mycket svagare och att synen började ge med sig. Till min stora glädje fanns det en pall alldeles bredvid som jag hann segna ner på´t , där satt jag ett tag innan jag var tvungen att erkänna mig besegrad denna gång. Som tur var hade min kära svägerska och svärmor möjlighet att komma för att hämta hem både mig och bilen, kan lova att det var guld värd. Måste säga att man känner sig fruktansvärt dum när sådant här händer, men det är bara att acceptera läget och låta folk peka, titta och prata om en. Hade jag haft ork, hade jag nog ifrågasatt en del idag som en äldre dam kläckte ur sig till sin make idag.

Blir så fruktansvärt arg och frustrerad när folk dömmer och ser ner på en för att inte bara jag även andra som har funktionshinder. Det är liksom 2013 nu och vi har inte kommit längre, men det är klart det går inte att ändra synsättet som en människa som redan har bestämt sig för har!

Nej, efter att ha behövt ställa in inplanerade mattelektioner i stan både förra veckan och denna vecka så inser jag att jag måste prova med att lägga upp det på ett annat vis!

 Ska även försöka ta ett samtal med personalen på komvux för att se om det går att ordna det så att det kanske finns möjlighet att få vila och återhämta sig en stund under dagarna.

I tisdags ordnade jag även upp den orealistiska studieplanen som den första studievägledare jag pratade lade upp, bara det var ju ett stress moment. Det är omöjligt att få in 7 prov på 3 veckor, om man dessutom ska hinna plugga inför dem . Nu känns det iaf möjligt än om jag har tuffa veckor framför mig, jag får helt enkelt lova att acceptera detta upplägg istället för att knäcka mig själv på kuppen! Då har jag ju absolut ingen nytta av mina kunskaper heller...

Undrar egentligen varför jag skriver detta, känns som det blev ett tråkigt inlägg men bara för att jag vet att det finns några av er som har nytta av att jag berättar om mina nedgångar också så delar jag mer än gärna med mig! Det blev iaf en liten lägesuppdatering, känns inte riktigt som att bloggen är den första prioritet just nu. Men jag hoppas att ni kommer att finnas kvar än om det blir inlägg mindre sällan!?

SKÖT OM ER & VAR RÄDD OM VARANDRA, PASSA PÅ ATT GÖRA DET NI VILL OCH GLÖM FRAMFÖR ALLT INTE BORT ATT NJUTA AV LIVET MEDANS NI FORTFARANDE KAN!

Det blev ju som sagt var mycket på engång, så nu försöker jag knyta samman allt så att det förhoppningsvis blir lite lugnare snart . Det vore både skönt och välbehövligt, munsåren var snabb att dyka upp denna gång när jag stressat runt...

Blir alltid lika facinerad av kroppen, den talar om både det ena och det andra om vi stressar eller inte mår bra. Och lyssnar vi inte så fortsätter kroppen att signalera att det inte fungera, är det inte så att vi lyssnar så "lägger" kroppen till slut av... Förstår ni vad jag pratar om.

- Min kropp signalerar genom att jag får blåsor, ont i magen och tappar hår. Det har blivit värre med åren eftersom jag varit dålig att lyssna och läsa av kroppen, men har äntligen blivit bättre på´t än om det kan bli bättre!

Har ni inte lärt er att lyssna och läsa av kroppen så tycker jag att det är något som ni borde börja träna på, för det är guld värt i längden!

Har nu läst matte en vecka på komvux och det kändes som rena grekiskan i början, men måste säga att det är väldigt duktiga lärare som då förklarar så att det går att begripa. Så det här ska jag nog klara av, hoppas jag iaf!

Ni får ha en trevlig helg, tänkte mest bara titta in och lämna en liten lägesrapport eftersom det är över en vecka sedan jag skrev sist.

Håller på att förbereda mig inför kvällens demonstration av Tupperware produkter, det är min allra allra första demo. Så det känns både spännande och nervöst .

• Den största utmaningen blir att tala inför en grupp människor, men det är en utmaning som jag ska klara av galant med tiden. Jag blir ju bara bättre & bättre ju mer jag tränar .

Och jag valde att ha första demon hemma för att kunna bestämma vilka gästerna blir, givetvis har jag valt dem som jag vet att de inte kommer att se ner på mig om det går knaggligt och när jag stammar (vilket jag har en förmåga att göra i början i dessa situationer).

Jag är en tjej som haft det lite tufft med mobbing i skolåren, har det inte varit för att min far var/är alkolist eller att jag ramlat/skadat mig så har det varit för att jag inte uttalade engelska ord rätt bland annat därför jag inte gillar att prata inför folk).

• Visst satte det djupa spår i mig och det påverkade mitt beteende länge, men numera göra  jag det jag vill än om jag inte är duktig på´t. För att man kan inte göra mer än fel och det är inte hela världen, världen går liksom inte under för det. Och hur ska jag lära mig och bli bättre på saker och ting om jag inte gör det jag är bra på? Men detta har även gjort mig till den jag är idag, det har gjort mig till en stark tjej.

Har haft fullt upp, därför jag varit så osynlig .

Både på gott och ont  .

Hur som helst så kan jag inte bara sluta leva bara för att jag lever med en ständig smärta, som desutom bara blir sämre för att jag gör något. För då orkar jag helt enkelt inte med, det är genom dessa "små" aktiviteter som jag hittar glädjen och får ork för att kämpa vidare!

Det blev dock en mycket tuff lördag...

Åkte hemifrån vid 10-tiden, sen blev det en bilresa på ca 1 timme & 40 minuter innan jag var framme i Mjällom där tupperware har sitt lager. De trodde att vi skulle vara i Ö-hörnes vid 16-tiden men kom inte dit förrän klockan 18.00, så jag kom inte hem förrän strax före 19.00. Och inte fick vi i oss någon mat under hela dagen, det gjorde väll inte magen bättre (som fått lida ett par dagar nu).

Men det var absolut kul att komma ut på egen hand (utan någon som helst inblandning ifrån min sambos familj) och få träffa ny människor!

Har bestämt mig för att prova på att bli konsulent för tupperware, så nu får jag hoppas att jag får träffa några andra än de närmaste. Så vi får väll se vad som händer

(Bilden är från 2010 när jag gick på rygginstitutet i S-svall.)

Låter bra att ni inte tycker att jag är gnällig och bara klagar, för tanken när jag skriver och berättar hur min situation ser ut är att öka insikten/förståelse hos dem som varken är sjuk själv eller har någon närstående som har det besvärligt. Men jag vill även kunna visa att de som har liknande problem inte är själv om det och att man där med kan stötta varandra, ge tips & råd.

Hoppas verkligen att jag får komma till rehabteamet i S-svall, men även att jag slipper träffa/ha något att göra med den läkare som jag träffade i måndags. Men egentligen skulle han verkligen behöva se hur jag har det och att det helt enkelt inte bara är att gå längre sträckor för min del, specielllt inte utan hjälpmedel. Det får jag lida väldigt mycket för efteråt om jag överhuvudtaget tar mig en längre, det kan göra att jag blir liggandes ett par dagar efteråt. Är det inte då bättre att motionera utifrån mina förutsättningar!?