Det är lavendeltider i Flandern.

I var och varannan trädgård står lavendeln i full blom. Jag kanske ska säga i VARJE trädgård, för här har nog alla lavendel.

Belgiska trädgårdar är i regel väldigt strikta, Inget rufs och tufs eller vildväxande här inte. Allt ska vara klippt och ansat in på milimetern.

Lavendel används ofta som inramning av stenläggning, som en låg häck liksom.

För mej är lavendel barndomsminnen...

Mamma hade egenbroderade små linnepåsar som hon fyllde med lavendel. Linneskåpet hade en svag doft av blommorna.

Jag gör i bland lavendelsocker. Det är enkelt. Varva socker och blommor i en burk med lock, låt stå ett par veckor. Gott till baket, the´et eller på yoghurten.

Lavendelskorpor är inte helt fel det heller.

I Flandern blommar lavendeln och för med sig en doft av barndom.

När Sverige är som vackrast är det midsommar. Midsommar ska firas i goda vänners sällskap precis på det viset vi har gjort i helgen.Tyvärr blidde det lite för kort visit. Jag anlände till Enköping 12.30 midsommarafton och var tillbaks hemma idag söndag klockan 5. På tok för snabbt, men underbart är kort sägs det ju.

Sedvanligt midsommarfirande hos käraste vännerna Pida och Lilian. En torparträdgård med hundratals år på nacken. Vänner och barn, mat och dryck, snapsprovarrunda, ja allt som hör vår midsommarrunda till.

Hade jag haft en våg hade den visat på flera kilo plus, för denna helg har det ätits. Traditionellt midsommarbord med hemlagad mat, bästa Lilian är också den bästa kocken. Plockmat och grillning. Jordgubbar....

Och mina älskade ungar var med, tänk att de vill fira midsommar med sin gamla morsa... Här är min Erik i gång med grillningen.

Och min finaste dotter Emma.

I morse klockan 06 satte vi oss på motorcykeln för avfärd mot Skavsta. Sommarsverige visade upp sin allra vackraste sida.

Tanken slog mej denna gång, att efter tre år gär i Belgien förstår jag nu att utländska besökare imponeras och hänförs av Sverige, skönheten i naturen, stillheten. Det tog mej tre år att förstå det.

Vackra Sverige, ett av de vackraste landen i världen.

Jag packar. En efter en lämnar vi huset.

I går morse satte sig Guy på motorcykeln och ställde in gps:sen på Enköping. 13 timmar senare anlände han till Köpenhamn för att idag fortsätta norröver.

Elis åker på hundhotell i dag, a 16 euro dygnet. Han ska också ha en väska med sig, filt och leksaker. Vaccin mot kennelhosta är taget och infusion mot loppor ska ges vid framkomsten till hundhotellet.

Jag kliver på bussen 03.00 i morgon bitti för vidare avfärd till Bryssel och resa till Skavsta. Den väskan har jag inte en börjat tänka på.

I morgon blir jag upphämtad med motorcykel för vidare avfärd till älskade Lilian med make. Där sker det årliga midsommarfirandet med nära och kära, mat och dryck. Båda mina ungar kommer dit, det blir bra det.

Det årliga midsommartalet är färdigskrivet, den årliga snapsprovning är färdigställd i Enköping så nu räknar vi ner.

Glad midsommar önskar jag er, vi hörs efter helgen.

Här kommer vi, i full galopp !!

Nu är de små gullegrisarna dryga veckan. 9 stycken svinsöta glada små kultingar.

De sista dagarna har de börjat upptäcka världen runt omkring. De snufflar och bökar och leker med varandra. Allt under uppsyn av mamma och pappa.

Jag kan inte titta mej mätt på dem.

Det är 4 stycken vildsvinsfärgade och 5 rosa med prickar.

Den här kullen var ju extremt stor, 11 stycken, och tyvärr var två alldeles för små för att klara sig. Kanske låter hemskt att säga men det är egentligen bättre odds för de kvarvarande.

Jag ger extra mjölkersättning morgon och kväll men jag tror inte smågrisarna får i sig så hemskt mycket då Cecilia och Orvar är fullkomligt galna i drycken.

Nästa vecka börjar annonsering och bokning, snyyyyft. Vill behålla dem alla.

Livet går vidare på en liten farm.

Elis har en kompis på två ben. Vår toppenveterinär Mathieu. Varje gång vi måste till veterinären blir Elis så glad, Det räcker med att vi svänger in på gården, så börjar Elis jazza omkring i bilen.

Jag har sällan mött sån proffsigt bemötande och kunnande som här. I veckan hade vi ett återbesök inbokat. Det var dags för röntgen och första kontroll efter Elis benbrott. Det var lite svårt för Elis att ligga still, det fick bli en korts stunds narkos.

Och ingen var gladare än jag, jo kanske Elis förstås, röntgen visar mycket bra reslutat.

Vår gulliga veterinär är en sån där kille som brinner för sitt jobb, en riktig eldsjäl som helst av allt skulle vilja jobba i Sverige. Och vad skulle jag och alla mina djur göra om han flyttar dit... Ja, då blir det långt att åka till vetrinären.

Cecilia, duktiga Cecilia har nu fullt upp.

Det var inte tolv stycken som jag först trodde, det var elva. Och det räcker, för en minigris har bara 10 tuttar.

Fyra stycken är vildsvinsfärgade och resten som mamma, rosa med prickar. Två stycken är väldigt små. I går köpte jag en slags pulvermjölk att backa upp Cecilias egen produktion med.

Jag kan inte sluta hänföras av hur söta de små liven är....

I går hände en annan sak som var mindre rolig...

Jag har två äggkläckningsmaskiner som går för fullt. En kyckling lyckades smita ut när jag fyllde på vatten. Elis, hunden, tyckte den var väldigt rolig att försöka fånga, varpå den ena maskinen drogs ner och ägg och kycklingar hamnade i en enda röra på golvet. Ett par av äggen var inte befruktade, de ruttnar efter ett tag. Behöver jag säga att det inte luktade hallon ?Jag är inte speciellt känslig av mej,men det där var att gå över gränsen och jag kräktes som en katt. Hu vale.

Livet går vidare på en liten farm

Här är de !

Cecilias nya kultingar. 12 stycken.

Jag såg i går att det var nära, men kunde inte hitta något bo. I morse sa kära sambon att det är nog bäst att jag går ut och tittar för han såg inte Cecilia. Och precis som sist, berättar Orvar på sitt vis att det är klart.

Så ut i nattlinne och stövlar och hittar dessa ljuvliga små kultingar.

Hoppas nu alla klarar sig, 12 stycken är mycket för en sötnos som Cecilia.

Som en blixt från en klarblåhimmel har årets sommarförkylning slagit till. Roligare kan man ha det.

Sitter och klurar hur sommarens semester ska räcka till...

Det hela börjar med en mycket och alldeles för kort resa till Sverige.

Avreser till Enköping på midsommarafton, flyget går 08.00 från Bryssel, vilket gör att jag måste upp i svinottan och ta bussen klockan tre på natten. Sambon avreser två dagar innan med motorcykeln.

Söndagen återvänder jag till Belgien, hämtar upp hunden på hundhotellet.Sambon stannar några dagar till i Svedala. Kort men intensivt, det får gå.

Arbetar sedan två veckor till, sedan besök av tjejor jag inte sett på mycket, mycket länge... Den ena är det nog närmare 30 år sen sist.

Andra helgen i juli är det dags för den traditionsenliga bluesfestivalen med många kända namn. Hem söndan, packa om och sen tar vi mcn till Irland för att hälsa på syster med sambo.

Och sedan blir det en del besök från Sverige och sen är väl semestern slut för länge sen. Blir det nån vila tro... Näe....

Vila ska jag göra nu, och snyta mej.

Jordgubbssäsongen är i full gång här i Belgien. Den börjar tidigt, är vädret varmt kan man hitta jordgubbar i affärerna redan i april.

I regel odlar man gubbarna i tält. Långa tunnlar, ibland med plast som man bara rullar av vid fint väder. Jag förstår mycket väl att man odlar under tak, ty här regnar det ju oerhört mycket. Det skulle vara stora ekonomiska förluster för odlarna att odla på friland.

MEN, belgiska jordgubbar är INTE lika goda som svenska, det är helt klart. Tält eller inte, de smakar inte så värst mycket.

Dagens sanning är att svenska jordgubbar är helt klart de bästa.

När jag bodde i Enköping, förvånades och förfasades jag ofta över hur svårt det var för lokalbefolkningen att släppa in nya människor i sina liv. Det sas att man skulle vara infödd sedan fyra generationer tillbaks för att bli fullt accepterad. Jag var andra generationen.

Jag brann för att hjälpa människor som sökt skydd i Sverige, att de skulle få en god start i sin nya hemstad, att de med hjälp av lokalbefolkningen få en chans att bygga upp ett eget kontaktnät.

Nu är jag utlänning själv, sedan tre år tillbaks. Jag förstår nu ännu bättre vikten av ett brett kontaktnät. I Sverige hade jag ett enormt sådant nät, ett nät som tagit många många år att spinna på.

Efter tre år här har jag möjligtvis spunnit en enda tråd. För det är svårt.

Förr var det så himla enkelt, ett telefonsamtal så kunde man få lösning på ett problem, vad än det nu kunde vara. Trasig bil, risigt hår eller hundvakt.

Visst, jag pratar med bagarn, med killen i tobaksaffären och jag slänger ett par ord med bypolisen. Jag kan inte påstå att jag lider av det hela nämnvärt,men i vissa situationer är man totalt utlämnad och vet inte riktigt var man ska vända sig. Tack vare att jag inte är rädd eller osocial reder jag mej rätt bra, men ibland saknar jag mitt nätverk.

Jag spinner vidare på andra tråden nu, det går sakta framåt.

En stund av eftertanke.

Minns ni de märkliga Oca-knölarna jag satte... De börjar nu titta upp ur jorden.

Den vackra kvannen står i full blom.

Den bronsfärgade fänkålen är vacker med sina dillaktiga blad.

Den märkliga egyptiska löken med sina luftlökar. Smålökarna faller snart av och bildar nya lökplantor.

Och jag är så nöjd att jag kan gå ut och plocka färsk sallad och pinfärska kryddor varje dag.

Det växer så det knakar.

Här är en som helt och klart kniper i hop. Cecilia.

Det blir aaaaldrig kultingar verkar det som. Och den där magen är så stor så den hänger och svänger och draggar i backen. Nu är hon trött på att vara dräktig, vilar mycket och vill ha mycket kärlek.

Strikje, den söta grisen som var härför betäckning är dräktig, så Orvar har gjort sitt jobb ordentligt.

En som har riktigt riktigt tråkigt är Elis. Det är snart fyra vekor sen olyckan och benet läker fint. Det värsta är att han har långsamt, han får ju inte gå ut och in som han brukar och dessutom sitta instängd när jag är på jobbet. Från oh med nästa vecka får han i alla fall börja vara i sin hundgård.

Det värsta är att hålla en unghund lugn. En vild unghund ska jag väl säga. Och det är inte lätt att få nåt gjort när man har en hund stretande i koppel efter sig. Försökte mej på lite trädgårdsskötsel igår, men gav upp.

Freja, som inte så ofta är med här, tar det hela med ro. Hon levererar små leksaker i form av döda möss. Elis tycker de är hemskt roliga att leka med.

Och kycklingar har vi överallt snart....

Livet går vidare på en liten farm.