Sök i denna blogg...

Annons
Annons
Annons

Annons
Annons

Res på egen hand

Krogsemester i Danmark
Krogsemester i Danmark

3 övernattningar
3 x frukostbuffé
2 x 2-rätters middag
1899,00
SEK
Krogsemester i Danmark
Krogsemester i Danmark

2 övernattningar
2 x frukostbuffé
1 x 2-rätters middag/buffé
Se hela resans innehåll
1249,00
SEK
Höstsemester i Sälen
Höstsemester i Sälen

2 övernattningar
2 x frukostbuffé
2 x smörgåspaket (gör själv)
Se hela resans innehåll
1499,00
SEK
Sommarsemester i Sälen
Sommarsemester i Sälen

3 övernattningar
3 x frukostbuffé
3 x smörgåspaket (gör själv)
Se hela resans innehåll
2249,00
SEK
Nordtysklands praktstäder
Nordtysklands praktstäder

4 övernattningar
4 x frukostbuffé
1 x välkomstdrink
Se hela resans innehåll
1799,00
SEK

Katja somnade in veckan innan jul 2010. Trots det fortsatte hon här att dela med sig av gamla och nya erfarenheter. När hon nu drar vidare mot okända mål upphör hennes skrivande här. Varmt tack till dig som följt henne under de år som gått. Både Katja och jag önskar dig allt gott för kommande år.

Det är dags nu

Publicerat: 22 december 2012

Dags att gå nu

Två år. Ofattbara två år … hur har två år kunnat gå redan, Katja? Mest förvånad är jag över att vi fortsatt vårt skrivande här på Kattsajten under dessa två år. Efter din död var tanken nog mest att ganska snart avsluta skrivandet. Men, du ville annorlunda. Även de människor som du tidigare berört ville annorlunda, och fortsatte att ta del av livet här på Pensionat Humlan, trots att du inte längre bodde kvar här, i fysisk bemärkelse.

     Den som följt raderna som skrivits efter din död i december 2010, vet att du ändå varit väldigt närvarande här. Fram till i höstas. Något nytt kom in i ditt liv då, endast så kan jag uttrycka det i ord. Du var redo för ett ny skeende. Vart, hur, när, har jag ingen aning om. Kanske inte du heller. Ändå vet vi båda att det är dags nu. Tid att lämna skrivandet på denna sida.

                      Kanske innebär det nya att du helt enkelt kommer att gå från där du nu är till ett du är”. Vet inte, tror ändå att du kommer att finnas med i min närhet, på något sätt, precis som allt kärt levande kanske alltid gör. Gott så. Nu riktar vi blicken mot nya äventyr, du och jag. Har läst det som skrevs kring tiden för din död. Är lika, kanske t.o.m. mer, övertygad nu om äktheten i orden som skrevs då: ”Båda två vet vi att även om vi så fått många fler år tillsammans, kan inget mer väsentligt bli sagt, som inte redan sagts: ”jag älskar dig”. De orden gäller fortfarande.

     Slutligen, varmt tack till dig som följt oss på pensionatet dessa år. Tack för att du delat med dig av din tid och din omtanke. Allt det blev extra värdefullt för mig kring tiden för Katjas död. Dina värmande ord lyste upp och hjälpte framtiden att slå rot- precis så som Ylva Eggehorn uttrycker det: ”När någon trotsar mörkret kan framtiden slå rot. Ett ljus är tänt för dagen, som vi ser fram emot.”

      En riktigt skön och fridfull jul önskar jag dig, och allt gott för kommande dagar och nätter.

I stillhet

Planera för att bli angenämt överraskad

Publicerat: 17 december 2012

Drar upp rullgardinen och ser att det fortfarande snöar. För vilken morgon i ordningen vet jag inte. Var enskild snöflinga må vara aldrig så liten, den bidrar ändå till att en allt större tystnad breder ut sig mer och mer. Så skulle vi ha suttit du och jag, lillgryn, och tittat ut på de vita, fluffiga snömassorna. Jag skulle ha skruvat upp värmen på elementet och flyttat undan lite grann i fönstret så att du skulle kunnat lägga dig där och må gott, njuta av värmen underifrån. Själv hade jag satt mig på en stol, alldeles nära dig. Där skulle vi ha suttit, glömska av tiden, förtrollade av de stora, långsamt dalande snöflingorna, förundrade över den skönhet som bjudits oss, alldeles utanför vårt fönster.

     Tredje advent. Tid att ta fram fler julsaker. Känner du igen dem? Klart du kan, gå du och lukta på dem, vännen. Strykbrädan? Mmmm, du får gärna ligga där men, kan det vänta till dess jag fått undan de där dukarna? Dina ögon skulle ha följt mina förehavanden, det är ingen överraskning. Inte heller att din svans lite lojt skulle ha viftat ett tag efter att du lagt dig tillrätta, mitt på strykhögen. När jullådan öppnats skulle du saktmodigt ha tassat dit, stoppat ner ditt huvud och … ja, jag vet inte. Kanske hälsade du julen välkommen, på ditt sätt.

     Det fanns inte så många överraskningsmoment i vår vardag. Förändringar fanns dock. På slutet fick du ta det lite långsammare när du skulle upp eller ner från något. Liksom glida nedåt, nästan tass för tass. Tog ett tag innan jag märkte det, alla förändringar sker inte snabbt och omedelbart. Det gör inget, eller hur lillhjärtat? En del förändringar spände sig över flera år, det kan jag se nu. Då, när vi var mitt uppe i dem, var de mycket svårare att märka.

     Kan verka som en paradox, att planera för att bli överraskad. Tror ändå att det ligger något i det. Vi vet inte hur vi kommer att bli överraskade, men vi kan försöka hålla oss öppna så att överraskningarna kan komma in i våra liv. Låta var dag bära inom sig möjligheten till en julafton. När som helst under året. Precis som när du kom, Katja, en dag för mycket länge sedan. Vi vet inte så mycket om framtiden, men nog är det trevligare att hoppas på att den ska bli angenäm än motsatsen. 

Snön faller - gott att vara hemma

Lite mellanmål behövs alltid.

Tassavtryck i snön

Publicerat: 8 december 2012

När jag ser den stora reklamaffischen blir jag påmind om hur passande det är med Kattens Dag i adventstid: "O Helga Katt". Fint, eller hur? (Mmm, det var nog mer de där gula katterna som avsågs.) Men, sanningen är väl snarare att det inte alls är så lätt att vara katt den är tiden på året. En katt utan bostad drömmer kanske om varma sommardagar med god tillgång till mat. Kanske kastar den längtansfyllda blickar in i de upplysta hus den tassar förbi i sin jakt på en skyddad plats att sova på för natten. Önskar att det varit den som legat nöjt hoprullad i en fåtölj, värmd av värmen från både rummet och den mänskliga omtanken.

     Sett en annan julaffisch, vars budskap inte är fullt så glatt, men inte desto mindre viktigt. Den uppmanar oss att tänka på de jullösa. Jo, så är det nog: den som är hemlös riskerar även att bli jullös. Vi som kan räkna med en jul hemma vill oftast inte, i denna glädjens tid, bli påmind om livets mörkare sidor. Istället vänder vi blicken åt annat håll. Hur, Katja, ska vi då göra för att våra hjärtan inte ska bli lika kalla och hårda som isen de skrattande barnen åker på?

Bäst att gardera sig om det blir kallare.

Mmmmrrr, här är det varmt och skönt

 

lilla Katarina

Publicerat: 25 november 2012

Tror nästan att de kom för att gratulera dig. Vad skulle det annars ha funnits för anledning att de satt där, på rad, de tre talgoxarna?

     Frukosten var redan serverad på fönsterblecket, men den hade de (tillfälligt) vänt ryggen, och satt istället, alla tre, och tittade ut i den disiga morgonen. Klart de väntade på att du skulle dyka upp. Klart de väntade på att få gratulera dig, hjärtegryn.

     Det sägs att Katja är ett ryskt namn, som betyder lilla Katarina – och att ”Katarina”, med sitt grekiska ursprung kan betyda ”ren”. Det visste vi förstås redan, även utan grekiska kunskaper. Det renaste djuret här på Humlan? Kat(t) – ja.

     (Räkor? Självklart, lilla hjärtat. Även namnsdagar är värda att fira, också för en Kat(t) – ja.

 Hmmm

Ser ut som räkor, luktar som räkor. Det är bara serveringsfatet som är konstigt, Maya.

Prat-is

Publicerat: 21 november 2012

Hej, pratkvarnen. Mysigt att du kommer och hälsar på. Vet du, du skulle varit med häromdan. Då hade du fått uppleva något annorlunda. För kallt? Jo, men jag hade kunnat bära dig i ryggväskan, du hade inte behövt bekymra dig om blöta tassar. För kallt ändå? Om jag virat in dig i en filt då? Du hade vägrat vistats utomhus ändå och nu ska jag komma till saken? OK.

     Det var en fantastiskt vacker dag. Soligt och bara lite nyp-i-kinderna-grader. Härligt med långpromenad då. När jag passerade vattnet på ett ställe – nej, du har inte varit där. Har du? På ditt sätt, där du är nu? OK. Hörde även du isen prata då? Det knäppte och smällde lite grann. Du vet, så där som en plåt kan göra i ugnen när jag slänger in vatten. Varför jag gör det? Så brukar proffsen göra, för en knaprigare yta på brödet. Proffsen ja, men varför jag gör det? Var snäll nu, Katja.

     Förutom isiga, spruckna samtal var den lätt frusna isen väldigt vacker. Klar, med underbara mönster, stelnade i en evig rörelse. Evig åtminstone fram till våren då isen släpper sitt pausläge och rörelsen kan fortsätta. Vart? Vet inte, men den har hela vintern på sig att fundera.

     Hur är det med dig då? Har du något speciellt du vill säga? Väntar in rätt tid … och när är det då? Spinner du? Så ovanligt, samtidigt väldigt mysigt. Vad tror du? Ska vi ta en fika, bara mysa, prata och äta nygräddade lussekatter? OK. Det förslaget gillade du tydligen, raskt iväg till köket. Ja, ja, jag hör dig. Du behöver inte komma och hämt… OK. Du kommer i alla fall, lilla slalomåkaren. Jag lovar, du ska få smaka den första biten.

Compact-livinig

Rengöring är A och O – både för och efter matintag

 

Med – inte om

Publicerat: 14 november 2012

Hej tösen. Mmm, förstår om du är nyfiken. Köksbordet har varit belamrat med kuliga saker senaste tiden. Nej, Katja, gå inte där, det är lim i den burken. Det vill du inte ha på nosen – eller svansen heller, för den delen.

     Jag är väl medveten om att du inte får plats att ligga någonstans på bo… ok, du TOG dig plats. Suck, ska vi ta det en gång till: du får inte sitta, ligga, stå eller gå på köksbordet. Fjollerunge, som om du skulle bry dig om det. Du gör som vanligt som du vill. Nej, du kan inte äta de där färgerna. Kan du låta bli att vifta med svansen just där jag målar? Jag HAR sett att du är här.

     Irriterad? Nej, det är jag väl egentligen inte, men … åh, förlåt så mycket då, du menar att DU är irriterad. En hotad idyll. Njäe, vet inte hur mycket idyll det är, men en fristad i alla fall för … Jag ska hålla tyst när du pratar? Suck, fortsätt då, Katja. Du menar att 180 000 individer inte kan ha fel. Att de allra flesta vill bo i närheten av mat, vatten och människor. Av människor? Ah, för att kunna beundras. Nu hänger jag med.

     Du menar att de kulturella katterna i Rom, som människor betraktar som hemlösa, i själva verket betraktar hela Rom som sitt hem? Att de dessutom är en av den matglada stadens attraktioner? (Nej, jag skriver inte största attraktion här. Det är din åsikt, och den lär knappast delas av alla andra.) Ja, jag vet, precis som alla andra vet – snart i alla fall – att ett hem utan en katt inte är ett hem, endast en bostad. Att hemmet har anor sedan 200-talet före Kristus har inte någon betydelse – för andra än arkeologiska myndigheter – (jag säger fortsatt ingenting).

     Tösen, ta det lugnt med svansviftandet, du sprider ut mina papper! Dessutom är det inte säkert att den ideella kattföreningen blir vräkt från sin plats. De hänvisar till ett muntligt avtal med beslutsfattarna. Hallå där, inga sådana blängande ögonkast, tack! Du vet att i alla fall jag brukar hålla vad jag lovat. Ja, jag såg också att det stod att det var Musolles framfart i 1930-talets Italien som rensade undan de tidigare antika spåren. (Mmm, kan hålla med dig, det är lätt – och fegt – att nu skylla på katterna.)

     Vill du veta vad jag tror, lillgryn? Jag tror att den där ”gattaran” som syns på bilden, att hon och hennes vänner inte kommer att så enkelt låta sig vräkas från templet. Vill du veta vad mer jag tror? Jag tror att om människor pratade mer med  än om varandra skulle det vara lättare att förstå varandra och hitta lösningar som kan komma alla till glädje. Även katterna.

     Vad? Försöka köra bort katterna från Roms centrum? Du, det tror jag även att de italienska beslutsfattarna inser är ett hopplöst företag.

Vad har du fokus på, Maya?

Jag minns, det ryms mer än en katt på köksbordet.

 

Är det dags nu?

Publicerat: 7 november 2012

Solig förmiddag igår, minusgrader, dimma på eftermiddag och kväll. I morse, ett vackert vitt täcke på marken och ett stillsamt, ljudligt tyst snöfall. Julkänsla, håller med dig, tösen. Förändringar kommer fort ibland, ändå, tror du gått omkring med denna fundering ett tag. Är det dags nu? Är du redo att berätta, lillhjärtat?

 Väntan                                        

     Inte riktigt ännu? Det är så vackert ute? Håller med. Så sitt du kvar där och njut, ta den tid du behöver, lillgryn. När du är redo är jag redo att hjälpa dig föra dina tankar vidare.

 

 

    

 

Efterlängtad

Publicerat: 4 november 2012

Som jag väntat! Längtat, hoppats och påmint, påmint. Tålmodigt väntat, nåja. . . Du har rätt, ibland gav jag upp hoppet också. Idag är jag väldigt glad över att jag ändå inte gav upp helt och hållet. Glad över att jag frågade en gång till. Glad att jag inte tog för givet att de skulle höra av sig när de väl hittat den.

     Så kom det sig att jag en regnig, mörk, halkig och slaskig kväll för några dagar sedan, traskade iväg för att hämta den – bilden. Värd att vänta på, eller hur, lilltös? Minns du den tiden? Din mamma, dina syskon? Inget svar, bara fundersam blick från dig. För även du har varit nyfiken att titta på den. Ja, dem, för jag fick faktiskt två bilder av dig från din första familj.  Mmmm, det VAR länge sedan de togs. Du var allt en riktig liten lillplutt på den tiden.

     Bilderna visar också tydligt . . . – vad det är i muggen? Troligtvis vatten till målarfärgen. Nej, det är inte lämpligt att dricka. Jo, din nyfikenhet framgår alltså tydligt, på båda bilderna. Du ville alltid undersöka, alltid vara med där det hände. (Oftast) bra egenskaper, håller med dig, lillgryn. Klart det är bra att ta reda på vad som är vad och hur saker (verkligen) ligger till. Noggrann, ja, du var noga när det gällde sånt.

     Jo tack, jag minns dina ”undersökningar”: hur skulle du t.ex. annars kunna veta om det fanns något till dig i degbunken? Bäst att stoppa ner nosen – och resten av huvudet – och kolla. Precis som du gör på de här bilderna.

     Det tog ett par år innan jag fick hem bilderna och för en utomstående är det väl inget speciellt med dem, men för mig, för mig är de värdefulla och jag är så tacksam för att de till slut hittade hit. Dessutom, förutom minnen av en ung Katja, påminner de mig om att det, även en mörk och kylig kväll, ”plötsligt händer”. Om man bara har lite tålamod – och orkar påminna och påminna och påminna och påminna och …

I händelsernas centrum  -  kattungen Katja med mamma och syskon

On top of the world … ja, på mamma i alla fall.

Nyfiken, då som nu

Mjaoouw! Vilken konstig färg det blidde på vattnet.

Hoppa över

Publicerat: 26 oktober 2012

Har du tittat mycket på hockey sista tiden, gurkungen? Aha, fungerar det så: lika enkelt blockera mina tankar som att blockera mina finter när vi lekte med din rosa studsboll? Men, varför stoppar du upp mina tankar? Du vill att jag berättar om pojkarna på kyrkogården? Hur så? Hmmm, behöver jag inte bry mig i, tycker du, bara skriv. NU! Bäst att göra det då, du brukar ju få som du vill.

     Alltså, det var en tidig morgon, inte alls länge sedan. Solen hade hunnit en liten bit upp på himlen. Den hade inte varit uppe tillräckligt länge för att tina upp den frostbitna marken, men tillräckligt länge för skolornas första lektion att börja. Hur var det nu? Tittade jag efter ekorrarna? Tror inte det, var nog mest en förströdd blick genom köksfönstret när jag såg dem, två skolpojkar, lätt joggandes över kyrkogården. Såg flera ungdomar den morgonen, som antingen gick eller joggade, (inte på kyrkogården), men dessa pojkar tyckte nog den vanliga lunken var för tråkig – och med den kreativitet som oftast bara unga har, gjorde de joggingturen lite mer utmanande genom att hoppa hinder över några gravstenar.

     Såg kallt ut? Du är ju rolig du. Om inte ens jag tycker det är kallt ute, hur kan då du, med din tjocka, härliga päls tycka det? Mmm, du menar om tassarna? Du har rätt, (vad annars), jag kan inte förstå det. Jag med sköna, varma skor på fötterna. Är du nöjd nu, lillgryn? Om någon reagerat på att de vanvördat de döda? Hur ska jag veta det? Om någon annan såg dem kan det förstås vara så, det är lite känsligt det där med de döda. Du har rätt, hund och katt får inte finnas på kyrkogården. Fast, det bryr sig förstås inte (lösgående/-springande) hundar och katter om. Du tycker det är diskriminerande mot er katter? Säger du, som inte ens ville gå åt det hållet när du fick möjlighet att vara ute (i sele).

     Jag kan ha förståelse om människor blir upprörda när gravar de sköter om blir utsatta för vandalisering. Men, jag har svårt att se något ont i att två unga pojkar hoppar över ett par gravstenar. Så länge de inte medvetet förstör. Vore det inte bra om människor, oavsett ålder, inte var så rädd för döden? Oj, vad vi kan lära oss av er djur! Minns så tydligt hur du, utan minsta tvekan, klart visade att du var redo att lämna detta jordiska liv. Pussgurkan min, på så sätt gjorde du mitt beslut så mycket enklare.

     Vem vet, kanske småskrattade de en gång begravna åt pojkarnas påhitt. Påmindes om egna bus i en svunnen barndom. Tror du har rätt, Katja. Det är nog bäst att tillägga att jag inte menar att det ska vara fritt fram med idrott på kyrkogårdar. Däremot ser jag inget ont i det pojkarna gjorde. De tog till vara en möjlighet, en stunds glädje, och hur ofta kan vi säga att vi gör det idag? Mmm, du har rätt – igen – tösen min. Visserligen är det ingen stenmur som kringgärdar den här kyrkogården, men lite märkligt känns det att ett staket ska behöva göra det. Det lär väl knappast vara någon som rymmer därifrån, och för påhittiga ungdomar är ett medelhögt staket inget hinder. Ja, om de nu inte ska hoppa över det förstås.

Vart är du på väg? 

Ska du ligga kvar där, brorsan? Det kommer nog inga fler som hoppar – så då hoppar jag!

 Missnöjd misse

Det var då det – inte så hoppfull misse: ”Hjälp till att hålla småttisarna borta från min mat.”

Yrväder

Publicerat: 18 oktober 2012

Mitten av oktober är ofta en speciell tid. En tid då yrväder föds. Så även i år. Häromdagen hann det knappt med att bli ljust förrän snöflingorna började virvla ned. Mmm, håller med dig, hjärtat, de var rätt små snöflingorna, men, ynkliga? Njae, det kan jag inte tycka. Såg du hur ivriga de var att få komma på besök här? Första timmen snurrade de ned över oss i kors.

     Det är något väldigt rogivande med att se den föreställningen, Snöflingans dans. Du brukade sitta där på fönsterbänken, din blick försvann någonstans i fjärran, en slags vakendvala. Det märktes tydligt de gånger en hungrig talgoxe landade vid fröhögen på andra sidan fönstret. Ibland var det knappt du såg den lilla fågeln. (En stor skillnad mot dina vanligtvis vaksamma, iakttagande ögon.)

     Den tystnad som följer med kvarvarande snö är också rogivande. Den här gången räckte en dags blött snöande bara till ett fint snötäcke, som raskt försvann i gårdagens regn. Ändå, jag riktigt längtar efter dessa snödagar i oktober – till skillnad från de flesta andra som bara vill skjuta upp snöns ankomst till dagarna innan jul.

     Så du minns det ännu? Jag vet, jag brukade retas lite med dig under snöiga höstdagar. Öppna balkongdörren och locka på dig – bara för att roat se dig tvärstanna när du kom fram till dörröppningen. Usch, fy, bläää. Blött och kallt. Dumma matte, varför skulle du vilja gå ut i det vädret? Bättre då att gå och lägga sig. Minns du dina buttra ögonkast mot mig, när du tassade mot sovrummet?

     Det händer att jag undrar över hur du upplever olika årstider, där du nu är. Ett himmelrike utan vackert dansande snöflingor har i alla fall jag svårt att föreställa mig.

Om du ändå ville berätta lite mer om hur det är där du är. Vad, inte störa? Du behöver vila en stund? Det behovet verkar du ha kvar ändå, alldeles oavsett var du är - och vilken årstid det är (här).

Lager på lager - katt överst; var det någon som pratade om grädde på moset?

Snö på gång, gäsp, bäst att gona in sig då.

Gissa vad jag föreställer?

Titta Katja, visst ser jag ut som en uv nu?

 

Fysik-katt

Publicerat: 9 oktober 2012

Hej, tösen, gott att se dig här igen. Du tycker det är på tiden? Att ett Nobelpris för katter kanske kan få folk att förstå hur intelligenta ni faktiskt är? Och vackra? Vad har det med Nobelpriset att göra? Nu är det faktiskt så att när de förklarar årets Nobelpris i fysik genom att använda en katt som exempel så är det just det – ett exempel.

     Visserligen ett väldans bra exempel, för alla kattvänner vet förstås redan att en katt kan vara, och ofta är, på mer än ett ställe samtidigt, och det är, ungefär, det som uppmärksammas i år. Jo, jag vet, du är på flera ställen samtidigt nu med. Bara inte rent fysiskt. Du har rätt, vad vet jag om det, egentligen? Ändå, den där aningen om att där du nu är har förändrats senaste tiden. På vilket sätt kan jag inte förklara. Vad? Det behövs ett par Nobelpris till för att göra det? Kanske är det så, kanske kommer detta års pris att, på sikt, förändra vår syn på tid och rum.

     Ändå, fysisk-katter i all ära, jag föredrar nog ändå rent fysiska katter. Hade du varit här i går hade du garanterat suttit i köksfönstret, stirrat på den ”stora fågeln” som mullrade kring hustaken här. Du vet att det var en helikopter? Du stod bakom mig? Det märkte jag inte. Du märkte det? Berodde väl på att jag var så imponerad av pilotens flygskicklighet där de flög, under trädtoppsnivå, sakta, sakta för att leta efter den gamla dam som förirrat sig bort från sitt boende. Det dramat fick senare ett lyckligt slut, men redan då när jag – ursäkta, vi – iakttog polishelikoptern fylldes jag - (ska jag skriva ”vi” här också?) - med tacksamhet över att bo i ett land där vi använder helikoptrar till att hjälpa människor istället för att ha ihjäl dem.

     Du vill sitta i knä nu? Oväntat, och ovanligt. Kom då, är det något speciellt du vill titta på? Foton? De är också exempel på att du kan vara på olika ställen samtidigt? Nja, riktigt så är det inte: fotona är mest som bevarade tidsbilder och …. Jo, jag märker det: du finns där och du finns här – samtidigt, lillgryn, du finns ju inte här, rent fysiskt. Vad som är fysiskt? Gryn, nu har du verkligen lyckats få mig alldeles snurrig – i tanken, tösen, i tanken. Rent fysiskt är jag inte snurrig – eller är jag?

Goa´ minnen

Hade gärna varit på andra sidan fönstret - också     

Cat alert

Publicerat: 23 september 2012

Nej, lillgrynet, du behöver inte vara orolig. Det är bara den där stora, svarta katten jag sett igen. Var? På kyrkogården – och det är inte en vanlig plats för fyrtassade djur. I alla fall inte av slaget katt.

     Nej, pumpis, den kommer inte att flytta in här. Den såg väldans välmående ut där den, utan större brådska, tassade fram bland höstlöv och urätna kottar. Du, lilldamen, hur kommer det sig egentligen att du är så bekymrad över att det ev. flyttar in någon bonuskatt här? Du tror jag skulle glömma dig? Vid det här laget, Katja, borde du väl veta att du har en permanent plats i mitt hjärta? Det förändras inte av ev. andra bonuskatter. Förresten är det inte länge sedan det var ”Katja-varning” här. En märklig blandning av suck, (”inte nu igen”), och förvåning, (”men, det finns ju ingen katt här”),

undslapp mig när jag såg avtrycket på fönsterrutan. Har du sett det med? Håller med dig, så stora avtryck brukade du inte lämna. Hmmm, minns du? Hur det tog emot att putsa bort dina (små) fönsteravtryck den där första vårvintern efter att du dött. Men vårsolen var obarmhärtig så det var bara att plocka fram trasan.

     Det må vara enkelt att putsa bort märken som avspeglar sig på våra fönsterglas. Fullt så enkelt är det inte när det gäller vad som avspeglar sig i vår själ. Lika bra är väl det, för allt som gjort intryck på oss behöver inte vara förknippat med sorg och saknad. Minns du sången? Minns du doften? Minns du? Mmm, vi minns olika, så när jag minns glada, nyfikna kattungar på pensionatet minns du ”kattvarning, kattvarning – bäst att fly!”. Vad du kanske inte vet är att jag minns dig och din fördragsamhet, om än tveksam, när du härdade ut vid olika bonuskatters framfart. Du kanske ville ge sken av att vara helt ointresserad, ändå kunde jag se att deras tid på pensionatet lämnade sina avtryck även hos dig.

Mmmmysstund

Mmmrrr, sååå skönt. Du borde prova du med, Katja

Är du säker på att det är helt nödvändigt att kamma mig?

Vilken smilfink. Nu måste även jag låtsas som om jag tycker om den där eländeskamningen.

En gåta

Publicerat: 20 september 2012

Hmmrr, bäst ta tillfället i akt, nu när datorn är ledig. Kommer inga smarriga dofter från köket, så matte pysslar väl med annat. Krrrr, låt se: varit en rätt bra dag idag. Känner mig på gott humör, lätt till sinnes. Det var som eljest när den där, visserligen imponerande, men ändå allt tyngre, fysiska kroppen var med i bilden. Undrar egentligen? Hade det gått att ta några bilder på mig om jag inte haft den? Hmmrr, det hade ju varit för tråkigt om inte någon alls hade kunnat se hur vacker – och ståtlig, majestätisk – jag är. Det är för mig en verklig gåta att det finns, sägs det, människor som inte tycker jag är något speciellt. Som enbart tycker jag är en stor, pälsfällande klump. Någon s.k. ”klok” människa har sagt att det behövs ett sinne för humor för att komma överens med djur. Ja, ja, tänk dig då in i hur det är för oss? Hur mycket humor behöver inte vi för att härda ut i tvåbentingarnas värld? För att inte tala om tålamod. Mjamen, ska det behöva ta så lång tid innan matte fattar att jag vill ut, eller in, när jag sitter vid balkongdörren? Ett mysterium, detta att så få människor tycks begripa att vår, katters, främsta uppgift är att låta sig beundras. (Ändå går minsta lilla kattunge in för det med morrhår och svans.) Hmmrr, kanske läge att leta fram en ny bild att beundra för massorna. Finns så många, vilken ska jag välja? Om nu människorna bara hade vett om att lägga bort allt annat de håller på med och koncentrera sig på MIG skulle det bli bra mycket trevligare – för mig. Hmmrr, trots all min vishet är människans prioriteringar ofta obegripliga för mig. Ska det vara så svårt att komma på vad som är viktigast här i livet? Kanske lite hjälp att komma in i de rätta tankebanorna: Hur stavas råttfälla med fyra bokstäver? (Den kan inte ens matte gå bet på.)

Försök inte, det är min tur nu

Jasså, det är dags att komma nu? Vet du hur länge jag har väntat?

 

 

Åt vilket håll?

Publicerat: 16 september 2012

”Åt vilket håll vetter ditt revir?” En särdeles dum fråga tycker du. Ditt revir vetter åt ALLA håll, så klart. (Jo, tack, det är jag väl medveten om.) Ah, du har hittat en bok som är intressant. Som du trodde var intressant: Feng shui för katter. Men, pussgurka, ibland ställer vi frågor som vi redan vet svaret på bara för att väcka ett intresse hos någon annan. Det verkar ha fungerat på dig i alla fall. Aj, aj, inte ”onda blicken” nu.

     Bara en massa felaktigheter i boken? Suck, jag trodde det skulle vara en rolig bok för dig att läsa. Vad har du hittat mer då? ”Solen går upp i öster. Alltså vetter den plats där du sover på mornarna mot öster.” Men, Katja, det stämmer ju faktiskt. Åh, så du minns tidigare bostäder? Mjaaa, du har rätt – som vanligt – det är inte alltid sovplats och öster hör ihop. Men du, titta här, det här stämmer väl ändå: ”börja sova i deras kappsäck” som botemedel för katter som tycker matte/husse är borta mycket. Stämmer väl bra in på dig? Minns du inte hur du brukade ockupera min resväska när jag varit borta någon (enstaka) gång? Ny bister blick, jag såg. Du gjorde det bara av nyfikenhet, för att se om jag haft vett att köpa med något åt dig?

     Vänta, stör mig inte Katja. Ha! Se här, på sidan 48, nej, sidan 48 sa jag, U-mm, jag backar, det var inte riktigt som jag trodde. Så du menar när du ”råkade” ha ner blomkrukan från fönsterbänken så var det i all din vishet för att få mig till att byta till en annan kattmatssort? Skippa deras ”inre kompass”? Jag börjar känna mig rätt snurrig nu, tösen. Kan vi inte bara göra som tidigare: dit din nos pekar, dit går jag. Kanske vore det bättre att kalla boken ”Finn (minst) sju fel”. Någon som är intresserad?

En mysig katt = jag

Mmmrr, jag undrar: åt vilket väderstreck är upp?

 

Verklig värk

Publicerat: 14 september 2012

Oj, oj, vad hon ojar sig. Precis som om jag skulle tycka synd om henne. Klart hon har träningsvärk efter gympan, så dålig kondis som hon har. Det är bara att bita ihop, kliva upp och ge mig mat.

     Mmmrr, tror du hon gör det? Har varit in till henne flera gånger och, väldigt försynt, - sån är jag – påmint henne om hennes förpliktelser som matte. Tror du hon uppskattar mina rara påminnelser? Ooooh nej då. Istället sträcker hon ut handen och lockar på mig. Snäll som jag är tassar jag fram – blir lika besviken varje gång: inte finns det några godbitar till mig där inte. Nej, hon sjåpar sig, rösten blir ynklig och, värst av allt, så kommer det, med sockersöt stämma: ”Gullungen, kan du inte komma upp och värma min rygg/vader/axlar.”

     Slavdrivare! Som om jag inte skulle ha viktigare saker för mig! För såna sysslor duger vetevärmaren bra. Fast, då måste hon förstås masa sig upp och hämta den. Hon kan vara en sådan slöfia ibland. Hur skulle det vara om hon, någon enstaka gång, tänkte på vad JAG vill? Mmmrr, alla vet väl att DET är det viktigaste?

     Värk? Träningsvärk? Get over it – och det snabbt. Min matskål saknar frukost och en hungrig katt är det synd om. Då kan vi prata om verklig värk och nu känner jag i magen hur den smärtan närmar sig. Fortfarande inte uppe? Får väl ta en vända till då, suck. Men den här gången blir det nog tånafs. Det du, matte, då lär du få anledning att oja dig. På riktigt.

Bordsplacering

Stretching, matte, hört talas om det?

 

Senast inloggad: 4 feb 14:05
Bor i: Boden

Statistik

Medlemmar: 20874
Nya blogginlägg senaste dygnet: 13
Nya bilder senaste dygnet: 22

Nya handarbeten

Efterlysningen

Finns du med bland våra efterlysningar?

Bli medlem!

• Träffa nya vänner

• Ladda upp bilder!

• Delta i diskussionerna!

Bli medlem nu! »