Joséphine: Drottningen med en okuvlig drivkraft

Hon kom till Sverige som 16-åring för att giftas in i kungahuset. Trots motgångar, förluster och svek visade hon under hela sitt liv stor omsorg för behövande.

De har burit samma smycken, ätit på samma tallrikar och bott i samma fastigheter – först på Haga slott och sedan i en av de privata våningarna på Stockholms slott. Ja, prinsessan Christinas och hennes anmoder drottning Joséphines liv kan i flera avseenden sägas ha löpt i parallella fåror.

Ändå skulle det dröja tills Christina närmade sig de åttio innan hon på allvar lärde känna sin gammelfarfars farmor Joséphine, i Sverige ofta kal­lad Josefina, som dog 67 år före hennes egen födelse.

Prinsessan Christina Fru Magnuson

Ålder: 80 år.
Familj: Maken Tord ”Tosse” Magnuson, 82, sönerna Gustaf, 48, ­Oscar, 46, och Victor, 43, fem barnbarn.
Bor: På Slottsbacken i Gamla stan i Stockholm.
Aktuell: Med boken Joséphine: Avlägsen i tid – men nära mig (Bonnier Fakta).

Under researcharbetet med sina två första böcker, Dagar på Drottningholm och Hon kallades Daisy, stötte Christina och hennes samarbetspartner Carl Otto Werkelid titt som tätt på denna fascinerande kvinna. Hennes personlighet och levnadsöde entusiasmerade dem båda, faktiskt till den grad att de från att ha avskrivit alla tankar på att pressa ur sig ännu ett krävande litterärt alster återigen satte sig ner och började gräva i arkiven.

Och nu är den här: Författarduons tredje, och om man ska tro dem själva, definitivt sista bok – kort och gott betitlad Joséphine, med underrubriken Avlägsen i tid – men nära mig.

– Vi är väldigt glada över den fantastiska bildrikedomen i boken. Fotografierna illustrerar inte bara Joséphines liv utan en väldigt händelserik och spännande tid i Sveriges historia. Och omslaget är ju jättesnyggt, konstaterar prinsessan Christina nöjt när vi ses på Bonnierförlagen och tillsammans beundrar ett tryckfärskt exemplar av detta praktverk.

Det är sex generationer mellan prinsessan Christina och Joséphine. Foto: Ralf Turander

Joséphine kom till Sverige som 16-åring

Omslagsbilden på Joséphine är lånad från en porträttmålning som gjordes 1823, strax efter att hon som 16-åring kommit till Sverige för att ­gifta in sig i kungahuset. Den blivande drottningen hade en minst sagt komplex familjehistoria. Hennes farmor, som även hon bar namnet Joséphine, var dotter till en sockerplantageägare på den karibiska ön Martinique. Farmoderns första make, tillika far till hennes två barn, tjänstgjorde som officer i franska armén men halshöggs i Paris efter anklagelser om förräderi. Änkan Joséphine fann sig snart uppvaktad av en viss Napoleon som kom att bli hennes andra man.

Efter att ha utropats till kejsare i Frankrike tussade Napoleon ihop sin adoptivson Eugéne med prinsessan Augusta Amalia av Bayern. Tillsammans blev paret föräldrar till sju barn. Deras förstfödda, Joséphine, fick liksom sin mamma finna sig i att bli tilldelad en make.

Kronprins Oscar 1821, året innan han gav sig av på sin europeiska resa för att finna en hustru. Porträtt av Joseph Stieler. Foto: Wikimedia Commons

Kronprins Oscar på friarturné

Hennes blivande man, kronprins Oscar, hade där­emot invaggats i tron att han själv skulle få välja sin tillkommande. Som 23-åring skickades Oscar ut på en friarresa i Europa, lyckligt ovetande om att hans pappa kung Carl Johan i största hemlighet hade brevväxlat med fäder till lämpliga unga damer av kunglig börd. Inför resan hade han gett kronprinsens ledsagare en lista över dessa kandidater.

Resrutten var med andra ord inte alls så slumpartad som den framstod i prinsens ögon. Den första anhalten var Danmark. Men eftersom ­Oscar tyckte att den danska prinsessan var både ful och tråkig åkte sällskapet vidare till tyska Leuchtenberg där Joséphines far var hertig.

– Joséphine var bara 15 år när den här unge mannen, som på den tiden var ganska stilig, kom på besök. Hon föll för Oscars charm. Med tanke på att hon inte träffat så många män tidigare var han kanske hennes allra första förälskelse. Samtidigt var hon väl införstådd med att det skulle arrangeras ett äktenskap för henne och att hon var tvungen att klara av det så gott hon kunde. Det var bara så det var, understryker Christina.

Joséphines kamédiadem, som hon bar på sitt bröllop, har gått i arv och såväl drottning Silvia som kronprinsessan Victoria bar det vid sitt bröllop. Bilden på Joséphine med diademet är målad 1836 av Fredric Westin. Foto: Kungliga hovstaterna samt TT

Kyligt bemötande från drottning Desirée

Lyckligtvis sammanföll konvenans och kärlek just denna gång. Att det uppstod äkta känslor mellan kronprins Oscar och Joséphine är nämligen ett otvetydigt faktum i historieskrivningen. Den 19 juni 1823 vigdes det nya kronprinsparet i Storkyrkan i Stockholm.

När vår drottning Silvia på dagen 153 år senare, den 19 juni 1976, gick altargången fram i Storkyrkan bar hon ­kamédiademet som gått i arv från Joséphine. Det samma gjorde kronprinsessan Victoria den 19 juni 2010 då hon och Daniel Westling vigdes.

Kronprinsessan och hennes svärmor Ewa Westling har en omvittnat varm relation. För kronprinsessan Josephines del var svärmorssituationen en helt annan. Medan hon avgudades av svärfar Carl Johan var bemötandet från drottning Desirée desto kyligare.

– Ja, det finns många tecken på att Joséphine då och då fick ordentliga nålstick av sin svärmor, bekräftar Christina.

I en av sina dagboksanteckningar noterade Joséphine att drottningen efter en resa ”tog emot oss med en bonjour som var kallare än is”. En av de ­troliga anledningarna till den ansträngda relationen var att bröllopet mellan Joséphine och Desírées enda barn Oscar mer eller mindre tvingade ­Desirée att överge sitt älskade Paris där hon de senaste tolv åren levt åtskild från maken och sonen i Sverige.

– Hon tyckte nog inte alls det var roligt att återvända till det här kalla landet som hon hade lämnat efter bara ett halvårs vistelse. Även om ­Desirée levde länge och fick se familjen utökas med både barnbarn och barnbarnsbarn är jag övertygad om att hon alltid kände sig som en främmande fågel här.

– Kanske irriterade det henne att den nya svärdottern till skillnad från henne själv snabbt flöt in i det svenska samhället. Om jag nu får bedöma Desirée så här 200 år efteråt så var hon nog en ganska ytlig dam som saknade Paris glitter och glamour.

Joséphine kröns till drottning Josefina den 28 september 1844. På drottningens högra sida ses Carl Axel Löwenhielm och på hennes vänstra Carl de Geer. Akvarell av Fritz von Dardel. Foto: Wikimedia Commons

Tog emot fattiga på slottet

Ytlig var dock det sista ­Josephine var, inflikar Carl Otto.

– Medan drottning Desirée aldrig riktigt lärde sig svenska behärskade Joséphine fyra språk när hon som 16-åring kom till Sverige – och då genast började lära sig svenska och norska. Två år senare började hon ta itu med saker och ting. Hon såg hur fattigt och orättvist samhället var och hade en idé om hur man kunde göra det bättre. Tidigt startade hon olika välgörenhetsinrättningar, i första hand för flickor och kvinnor.

– Hon tog också personligen emot fattiga människor på slottet och gav dem penningbidrag, vilket nog upprörde en och annan hovmänniska. Det här var ganska uppseendeväckande saker som ingen annan kunglighet tidigare hade gjort.

Den kungliga familjen år 1857. Stående från vänster: prins August, prinsessan Sofia av Nassau, prins Oscar, kronprins Carl och prinsessan Eugénie. Sittande från vänster: drottning Josefina, kung Oskar I, prinsessan Louise och kronprinsessan Lovisa. Foto: Wikimedia Commons

Oscar hade en lång otrohetsaffär

När Christina som ung flicka gick i Franska skolan hade hon ingen aning om att det var ­genom Joséphines försorg som skolan en gång i tiden grundats. Idag är hon full av beundran över sin anmoders enorma företagsamhet och styrka.

– Hennes drivkraft var okuvlig ända in i slutet. Det tycker jag är fantastiskt. Jag menar, i den position hon befann sig hade hon inte behövt göra någonting alls. Om hon hade velat hade hon bara kunnat ligga på en schäslong och äta konfekt och tycka synd om sig själv resten av livet. ­Eller åka hem till Tyskland. Det finns senare exempel på det i familjen, att när det blir besvärligt då åker man sin väg.

Ingen hade kunnat klandra Joséphine om hon tagit sitt pick och pack och flytt. För nog drabbades hon av motgångar och sorger så att det räckte och blev över. Det största sveket hon utsattes för kom något decennium in i äktenskapet med Oscar. Joséphine som vid det laget hade fött fem barn på fem år – fyra prinsar och en efterlängtad dotter – hade utöver moderskapet också att hantera makens långvariga otrohetsaffär som pågick för öppen ridå.

Från slottet var det lätt att se när han befann sig hos sin älskarinna, den firade skådespelerskan Emilie Högqvist, på andra sidan Norrbro. Vid dessa tillfällen fanns det nämligen alltid en vakt posterad utanför porten. Den utomäktenskapliga relationen blev en ”offentlig hemlighet” som det skrevs flitigt om i pressen.

Utöver den uppenbara förnedringen i detta var Joséphine tvungen att svälja ännu ett beskt piller – att makens vänsterprassel resulterat i två barn.

– Som en modern människa upprörs man naturligtvis över Oscars otrohet och det faktum att han hade en parallellfamilj med sin älskarinna. Men på den tiden var det nog inte så förfärligt ovanligt att män i höga positioner hade andra damer vid sidan om, menar Christina.

1863 blev Joséphine fotograferad av W.A. Eurenius och P.I. Qvist. Foto: Kungliga hovstaterna

Gudstron bar Joséphine genom livet

Hon och Carl Otto är eniga om att det var Joséphines starka gudstro som bar henne genom såväl denna som andra svårigheter och förmådde henne att förlåta makens snedsprång.

– I och för sig hade hon heller inget annat val. Skilsmässa var det inte tal om eftersom hon var katolik. Hon hade ingått ett äktenskapsförbund med den här mannen och det gällde till den dagen de dog, punkt slut. Och att som blivande kung och drottning leva separerade hade varit väldigt besvärligt, om inte annat rent praktiskt. Så vad skulle hon göra?

Mycket tack vare Joséphines storsinthet hittade kronprinsparet så småningom tillbaka till varandra. Undantaget otrohetshistorien visade Oscar en osviklig lojalitet gentemot sin hustru. Äktenskapet hade ingåtts på villkor att Joséphine skulle få behålla sin katolska trostillhörighet, ­vilket inte gick hem överallt.

När Oscar och Josephine efter kung Carl Johans död skulle krönas till kung och drottning av Sverige och Norge klargjorde det norska prästerskapet att man inte tänkte tillåta någon kröning av en katolsk drottning i Trondheims domkyrka. ”Då blir det ingen kröning alls”, meddelade Oscar. Han skulle komma att stå fast vid sitt ord.

Joséphines trostillhörighet var en ständig källa till misstänksamhet och ifrågasättande.

– Man talade om den ”katolska faran” som skulle komma farande söderifrån. Även om Joséphine blev oerhört ­älskad och uppskattad som person, hade många svårt att komma över hennes trostillhörighet. Den där misstänksamheten förföljde henne hela livet igenom, konstaterar Christina.

Prinsessan Christina och Carl Otto Werkelid har skrivit två böcker tillsammans tidigare. Boken om Joséphine är den tredje. Foto: Ralf Turander

Grundade kyrkor och skolor

Folkets skepsis var ändå bara en västanfläkt i jämförelse med alla de förluster som Joséphine led på det privata området. Undan för undan miste hon nästan alla som stod henne nära: föräldrarna, samtliga sex yngre syskon, sina närmaste förtrogna på slottet, sin make … Och värst av allt: tre av sina fem barn som alla avled i sviterna av tuberkulos efter att i skolåldern ha smittats av sjukdomen via en lärare.

Christinas djupa sympati för sin anmoders sorger är inte att ta miste på.

– Det måste ha varit en ­förfärlig situation att bli så ensam i livet. Utan sin starka kristna tro hade nog inte Joséphine klarat det. Hon visste att hon måste ta sig igenom sorgerna och tragedierna eftersom hon hade saker kvar att uträtta.

Sina sista år i livet ägnade Joséphine åt att med den nyvunna religionsfriheten i ryggen medverka till etableringar av katolska församlingar, skolor, kyrkor och klostergemenskaper. Hennes avtagande krafter lades också på att grunda två olika äldreboenden för fattiga katoliker. Förhoppningsvis var Joséphine belåten med sin livsgärning när hon vid 69 års ålder fridfullt somnade in efter en tids sjukdom. Om hon sitter i sin himmel och suckande beklagar sig över att hon borde ha hunnit med ännu mer under sin tid på jorden kan hon alltid trösta sig med att ättlingen Christina är mäkta stolt över hennes bedrifter.

– En av de saker jag känner störst stolthet över är de två stiftelser som Joséphine grundade sin sista tid i livet. Jag har själv besökt dem och suttit i soffan och pratat med de äldre som bor där. Det är imponerande att de finns kvar med Joséphines grundtanke som bas.

Boken Joséphine: Avlägsen i tid men nära mig är ett samarbete mellan prinsessan Christina och Carl Otto Werkelid.

Finns det möjligtvis några personlighetsdrag hos Joséphine som prinsessan Christina kan känna igen hos sig själv?

– Nej, eftersom det är sex generationer mellan oss har nog likheterna tunnats ut väldigt med åren, säger Christina med ett lite förläget skratt.

Carl Otto, som under arbetet med deras tre gemensamma böcker lärt känna prinsessan väl, är av en annan mening.

– Joséphine var motsatsen till självupptagen. Hon talade egentligen aldrig om sig själv. Däremot hade hon alltid stor omsorg om andra människor. Hon oroade sig över vad som skulle hända med dem om de inte fick den hjälp de behövde. De karaktärsdragen har även Christina.

Scroll to Top