Vännerna räddade livet på Birgitta: ”Otroligt samarbete”

För de skrockfulla är fredagen den 13:e en otursdag att se upp för – men det gäller inte längre för Birgitta Adamsson.

– Efter vad jag upplevde fredagen den 13 januari 2023 är det istället min största turdag, ler hon.

Birgitta var ensam hemma den där morgonen efter att hennes man Tomas åkt iväg med dottern Emma för att prova ut nya glasögon till Tomas 90-åriga mamma Barbro.

– Jag följde inte med eftersom jag inte var bra från den sjukdom som jag precis haft. Problem med andningen i kombination med att jag tappat rösten och inte kunde prata alls gjorde att jag åkte till akuten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping två gånger i början av januari. Där fick jag förklaringen att det berodde på att jag hade covid-19 och läkarna skrev ut luftrörsvidgande medicin till mig, berättar Birgitta.

Skickade sms till vännen och bad om hjälp

Familjen bor i ett hus på den östgötska landsbygden, i byn Nybble, utanför Söderköping, där hon växte upp. Under nyår hade de haft vännerna Ewa Hallestrand och hennes make Kenneth på besök från Stockholm – och Ewa var fortfarande kvar, hon bodde i ett hus intill Birgitta och Tomas.

– Vi lärde känna varandra för runt 20 år sedan genom hundutställningar. Något vi fortfarande åker på. Vi har åtta hundar och Ewa och Kenneth sju, berättar hon.

Tomas och dottern Emma gav sig iväg vid niotiden för att hämta hans mamma och åka till optikern.

– Jag hade lite kontakt med mamma via sms eftersom hon inte kunde prata. Just då lät det som att hon var ganska pigg och vi skojade med varandra, säger Emma.

Men sedan vände det väldigt snabbt. Birgitta kände sig plötsligt allt sämre och fick andnöd.

– Jag har i stort sett inga minnen från den där dagen och efterföljande fyra dagar. Har fått höra efteråt att jag ringde till Ewa, men hon hörde inte vad jag sa just på grund av att jag hade en sådan andnöd. Istället skickade jag ett sms till henne med ordet ”Hjälp”, säger Birgitta.

– Jag var på väg ut för att handla. Tänkte gå förbi Gittan och fråga om det var något jag skulle köpa med hem till dem. Men innan jag hann gå ut ur huset kom sms:et från henne och jag gick snabbt dit. Huset som vi hyr ibland ligger ju väldigt nära deras, berättar Ewa.

Påbörjade hjärt-lungräddning

När Ewa kom fram upptäckte hon Birgitta sitta med andnöd och med händerna i lokaltidningen NT, som låg framför henne. Ewa har varit ambulansförare i 30 år och förstod genast att något inte var bra. Först hjälpte hon sin vän till farstubron. Då Ewa sedan motade in en av familjens hundar som var ute såg hon att Birgitta hängde över räcket.

– Gittan kunde inte stå upp och jag märkte att hon var på väg bort. Därför hämtade jag en stol, som hon kunde sätta sig på. Sedan ringde jag efter en ambulans, säger Ewa.

Samtidigt gick Birgittas granne och barndomskamrat Ann-Marie Andersson av en slump förbi på vägen utanför.

– Jag bor ungefär en kilometer härifrån och brukar ta olika vägar på mina promenader. Just den här dagen valde jag att gå precis här, det var enbart en tillfällighet att det blev så. När jag hörde någon ropa på hjälp från Gittans hus gick jag förstås dit direkt, förklarar Ann-Marie.

Hon förstod snabbt att läget var akut, då Birgitta var okontaktbar.

– Jag sprang in på verandan och Ewa ropade: ”Vi måste få henne på rygg.” Vi sa egentligen inget mer än så – utan körde igång med kompressioner och inblås. Tur att vi båda kan hjärt-lungräddning (HLR). Jag jobbar också inom vården, på förlossningsavdelningen på Vrinnevisjukhuset, säger Ann-Marie.

– Jag har utfört många HLR genom åren, men aldrig på en person som jag känner. Nu handlade det om en nära vän och det var verkligen något helt annat. Det var fruktansvärt nervöst och jobbigt. Tänk om hon inte skulle överleva, menar Ewa.

Familjen hann före till sjukhuset

Ann-Marie och Ewa – som inte kände varandra sedan tidigare – jobbade systematiskt genom att varva inblåsningar med att trycka på Birgittas bröst. Tiden kändes som en evighet, men till slut kom ambulansen fram.

– Jag brukar vara bra på att redogöra för vad som hänt men den här gången drabbades jag av minnesluckor mitt i all panik och stress. Det var skönt när ambulanspersonalen tog över men vi hade ju ingen aning om Gittan skulle klara sig eller inte i det läget, säger Ewa.

Vid samma tidpunkt hade Tomas, Emma och Barbro köpt glasögon, fikat och var inne i en matbutik för att handla lite innan hemfärden.

– Då ringde Ewa till mig och hon – som i vanliga fall brukar vara väldigt lugn – var allt annat än lugn. Hon skrek att mamma var jättedålig och att vi måste komma direkt. Så vi kastade oss iväg mot sjukhuset. Jag har aldrig sett farmor så snabb med rullatorn, säger Emma med ett snett leende.

Farmodern blev sedan upphämtad på Vrinnevisjukhuset samtidigt som Tomas och Emma rusade fram till personalen och frågade om de fått in en kvinna som drabbats av hjärtstopp.

– Men mamma hade inte kommit dit ännu – trots att det var nästan en timme sedan ambulansen hämtat henne. Vi slussades in i ett eget rum med en massa tankar. Varför var hon inte på sjukhuset när det var så bråttom? Hade något hänt på resan dit, så att hon inte överlevde? Det bara snurrade i våra huvuden.

Fick ett bra bemötande från vårdpersonalen

Skräcken och paniken blev inte bättre av att en kurator klev in i rummet.

– Det antog vi var för att finnas som stöd när de berättade att Birgitta hade gått bort. Men då fick vi svaret att en kurator alltid är med vid sådana här sammanhang, som stöd och som en mellanhand till läkarna, säger Tomas.

Efter en kort stund – som ändå kändes som väldigt länge – fick far och dotter äntligen träffa Birgitta.

– Vi fick veta att hon hade drabbats av ännu ett hjärtstopp under resan till sjukhuset och ambulanspersonalen tvingades få ordning på henne innan de kunde fortsätta åka, berättar Emma.

Hon fortsätter:

– När vi kom in till rummet där mamma låg stod tre läkare, sköterskor och koordinatorer – totalt nio personer – runt om henne. Det var slangar överallt. Men vi fick ett fantastiskt bra bemötande i deras pressade situation. De berättade att mamma var sövd och att hon skulle röntgas, för att sedan skickas till intensivvårdsavdelningen.

De närmast kommande dagarna var väldigt tuffa för hela familjen och vännerna. Läkarna kunde inget lova och det var osäkert om Birgitta skulle överleva.

– Men när det gick snabbt att väcka upp henne ur respiratorn dagen därpå fick vi i alla fall positiva indikationer – även om vi långt ifrån vågade pusta ut, säger Tomas.

– Det blev väldigt känslosamt när mamma tog min hand och höll den ganska hårt. Jag sa att jag älskar henne och tårarna bara rann nedför mina kinder, berättar Emma som börjar gråta igen vid minnet.

– Pappa och jag vakade vid mammas sida tillsammans i flera dagar, men när det kändes lite stabilare bestämde vi oss för att turas om att sitta intill henne, tillägger hon.

Hade flera problem i kroppen

Birgitta fick stanna kvar elva nätter på sjukhuset – innan hon kunde återvända hem tisdagen den 24 januari.

– Jag hade problem med andningen, vilket var väldigt otäckt och jobbigt. Fick veta av läkarna att jag inte bara hade covid-19, utan även blodförgiftning, lunginflammation och en fraktur i ena ­knäet. Det var snarare alla problem i kroppen som gjorde att jag drabbades av plötsligt hjärtstopp än problem med själva hjärtat, säger Birgitta.

Hon var av förklarliga skäl mycket trött – men samtidigt glad och tacksam.

– Att Ann-Marie och Ewa knäckte fyra av mina revben är liksom lätt att ta, säger hon med skratt. De gjorde ett enormt bra arbete. Jag är så fascinerad av bägge två. De bara satte igång och hjälpte mig, utan att prata, vilket otroligt samarbete. Utan dem hade jag inte suttit här idag. Det går inte att med ord beskriva hur tacksam jag är för deras livsavgörande insats. Men även personalen på IVA, det är folk med vingar under kläderna. Personalen skrev också i en dagbok åt mig under min tid på sjukhuset, vilket jag värdesätter enormt mycket, hyllar Birgitta.

Hon gav blommor och champagne till sina livräddande hjältar och tänker varje dag på vilken tur hon hade.

– Det är egentligen helt osannolikt att Ewa skulle vara här just den dagen det hände och att Ann-Marie råkade ta promenaden förbi vårt hus exakt den tiden, säger Birgitta.