Babben Larsson om stränga uppväxten: ”Jag var inte värd kramar”

Det är stort, säger Babben Larsson. Att vara julvärd är ett fantastiskt och hedervärt uppdrag och ett unikt uppdrag som programledare. Babben har fått frågan tidigare, men det är först nu som det tajmat med livet i övrigt.

Hon är ständigt aktuell i tv, med program som Bäst i test, 1 mot Sverige och Parlamentet. Under pandemin började Babben skriva en bok, Barbro före Babben (Lind & Co). Här berättar hon om uppväxten på Gotland och hur det kom sig att hon blev komiker.

I bokens inledning konstaterar Babben att hon förmodligen var en besvikelse för sina föräldrar när hon föddes. En andra dotter var inte vad de hade hoppats på. På deras önskelista stod en pojke som med tiden skulle kunna ta över den gotländska gården Busarve, som hade gått i arv i flera generationer.

– Jag tror att hela min person påverkades av det. Jag gick inte åt det traditionellt kvinnliga hållet utan blev mer av en pojkflicka med grabbiga drag. Det var nog mitt sätt att försöka få mamma och pappa att glömma bort att det hade blivit fel kön på mig, säger Babben.

Babben Larsson om uppväxten: “Var hemskt olydig”

Medan storasyster Elisabeth bejakade sin kvinnlighet och underkastade sig föräldrarnas stränga förhållningsregler körde Babben sitt helt eget race. Med ett skratt påminner hon sig om hur mamman vid ett tillfälle förmanade henne att inte gå ut till hönsen och smutsa ner sig.

– Det var som att be mig om att göra det. Jag var hemskt olydig, kaxig och uppstudsig. Om mina föräldrar bestämde något som jag tyckte var fel kunde jag strunta blankt i det. Istället för att finna mig i deras förbud tog jag konsekvenserna som det innebar att bryta mot dem.

Den stora gården tog det mesta av föräldrarnas tid och energi i anspråk. Babben fick från tidig ålder klara sig mycket på egen hand, vilket innebar en stor frihet men också en ständig kamp för att vinna föräldrarnas uppmärksamhet.

Kramar och andra ömhetsbevis lyste med sin frånvaro. Det var inte förrän Babben gick i tredje klass som hon förstod att kramande förekom i andra familjer. När hon var hemma hos en kompis bevittnade hon chockad hur vännen fick en godnattkram av sin mamma.

– Det tog jättehårt känslomässigt på mig. Först då förstod jag vad jag hade saknat. Jag blev jätteavundsjuk och kände skam över att inte jag var värd att få kramar.

Började tröstäta för att hantera känslorna

Tröstätande blev ett sätt för Babben att hantera sina känslor.

– Om jag blev ledsen visste jag att det inte fanns någon där som skulle trösta mig. Ofta ville jag inte ens visa att jag var ledsen eftersom jag var rädd att anledningen till min sorgsenhet skulle framstå som fånig i mammas och pappas ögon. Då blev det istället att jag tog en macka eller något annat ätbart. Det hjälpte för stunden.

I det Larssonska hemmet var ”Låt det här bli en läxa till nästa gång” en genomgripande uppfostringstrategi. När Babben missade bussen till Slite, där hon skulle göra de sista viktiga proven för Guldmagistern, och bönföll sin mamma att köra henne de tre milen till simskolan fick hon ett orubbligt nej till svar.

– Det där var något som jag länge hade väldigt, väldigt svårt att förlåta. Vid 40 års ålder sa jag till mig själv: ”Men vad fanken, du kan ju ta de där simmärkena nu istället!” Att göra simproven blev ett sätt för mig att ta mig ur ältandet av den där händelsen i barndomen. Det var läkande.

Babben utsattes för våltäktsförsök

Än djupare spår satte ett våldtäktsförsök då Babben bara var 8 år. Under en lek förgrep sig en kompis storebror på henne medan kompisen hjälpte till att hålla fast Babben så att hon inte kunde ta sig därifrån.

– Det var en riktig knäck för tilliten. Jag tror att det bidrog starkt till att jag fick svårt att anförtro mig till andra. Jag visste att jag inte kunde gå hem till mamma och pappa och tala om vad som hänt. För det första var jag osäker på om jag skulle bli trodd, och för det andra var jag rädd att jag själv skulle få skulden för det som skett. Jag tyckte inte att mina föräldrar var så bra på att hantera obehaglig information. Därför hade jag många hemligheter för dem.

Babben hade svårt att anförtro sig till andra

Vid 9 års ålder hittade Babben en förtrogen som hon kunde dela alla sina hemligheter med. Jämnåriga brevvännen Gunilla i Kalix var den enda som hon helt och fullt vågade lätta sitt hjärta för.

– Eftersom min tillit var tilltufsad var det skönt att ha någon som jag visste inte skulle använda mina förtroenden som utpressningsmaterial för att få egna fördelar. Gunilla kunde verkligen konsten att bevara en hemlighet. De mest laddade breven förstörde hon så att de inte skulle hamna i orätta händer. Resten av breven fick jag tillbaka för några år sedan. Jag och Gunilla brevväxlade i många år. Vi har fortfarande kontakt och ses ibland över en fika.

En annan trofast vän hette 31 Krona och fanns hemma på gården. Babben benämner henne och de andra korna som en livlina.

– Jag var väldigt fäst vid kossorna. Jag hängde så mycket med dem att jag blev som en i flocken.

Att bli mjölkbonde och en dag ta över gården tedde sig på den tiden som det mest logiska yrkesalternativet för Babben. Men när hon var 11 år bestämde sig föräldrarna för att ställa om jordbruket. Mjölkdjuren skulle säljas och ersättas med grisar. Beskedet kom som en blixt från klar himmel.

– Jag visste inte ens om att det var på gång, utan jag ställdes bara inför fullbordat faktum. Det var en av de värsta smällarna som jag upplevde under min barndom. Efter det lade jag ner mina eventuella planer på att bli bonde. Jag hamnade i ett sökande där jag frågade mig vad jag skulle göra istället.

Ärvde sin humor från pappa Rune

Av pappa Rune hade hon ärvt den komiska ådran.

– Pappa var min läromästare i humor. I en enda kärnfull mening kunde han summera en eftermiddag som gått åt skogen så att man skrattade åt det. Han hade en fantastisk tajming som jag inte kommer i närheten av, tillstår Babben frikostigt.

När Rune kom in från en lång arbetsdag på gården var han som regel slutkörd och innesluten i sig själv. Babben tog på sig uppgiften att muntra upp honom. Ofta belönades hennes ansträngningar med ett uppskattande leende eller till och med ett skratt. Den gemensamma humorn förde far och dotter närmare varandra.

– Det fanns ett samförstånd och en värme mellan oss som aldrig kläddes i ord. Jag var pappas tös.

Så småningom upptäcktes Babbens komiska talang av en teaterchef på Gotland som pushade henne att söka till scenskolan i Stockholm. Hon stupade på målsnöret, men juryn, som legat dubbelvikta av skratt under hennes inträdesprov, uppmanade henne att söka igen – med tillägget att hon till nästa gång gärna fick prata lite mer svenska och gå ner i vikt.

Åtskilliga kilon lättare och med rikssvenska repliker instuckna i sin monolog lyckades Babben året därpå knipa en av de åtråvärda platserna. När hon de första två åren efter utbildningen jobbade som skådespelare hemma på Gotland satt föräldrarna allt som oftast i publiken.

– Mamma kommenterade aldrig föreställningarna jag medverkade i. Det enda jag fick höra av henne efteråt var att det hade varit för varmt, för rökigt, för högljutt, för mörkt eller någonting annat som inte var bra. Det var genom andra människor som jag fick veta att hon var stolt över det jag gjorde.

Babbens mamma kunde inte knyta an till andra

Babben brister ut i ett av sina många skratt och utropar irriterat:

– Det var så jäkla typiskt att hon sa det till andra men inte till mig.

Även om pappa Rune inte heller var den som slösade med beröm kunde Babben på ett mer påtagligt sätt känna hans stolthet. När hon efter en show frågade honom rakt ut vad han tyckte fick hon det finaste av omdömen: ”Det här var roligare än att ta upp sockerbetor.” När pappans 75-årsdag var i antågande kände Babben ett skriande behov av att få berätta för honom hur mycket han betydde för henne.

– Men att säga det ansikte mot ansikte var otänkbart. Det hade bara blivit pinsamt.

Lösningen på dilemmat blev att skriva ett brev som hon lade under pappa Runes huvudkudde.

– Nästa morgon såg jag på honom att han hade läst brevet och blivit jätteglad över det.

När pappan sju år senare gick ur tiden fanns brevet kvar bland hans tillhörigheter.

– Det var tydligt att mamma hade läst brevet och insett att hon inte hade fått ett likadant när hon fyllde 75 år. Jag hade intentionen att skriva ett brev till henne också – men när hennes 75-årsdag närmade sig var jag inte mogen för det. Det hade känts fel att krysta fram någonting som inte kom från hjärtat.

Med hjälp av en skicklig psykolog kom Babben till insikt om att hennes mamma varit oförmögen att knyta an till andra människor, inklusive sina egna barn.

– Idag är jag helt säker på att hon inte var någon elak människa. Mamma var kompetent på många områden, men att känna av andra människors känslor och behov var en förmåga som hon saknade. Egentligen var det nog hon själv som led den största förlusten av det.

Istället för att fokusera på alla brister i mor–dotter-relationen känner Babben nu för tiden tacksamhet över den guldgruva av värdefulla egenskaper som hon har ärvt av sin mamma, såsom sin kunskapstörst och driftighet. Andra saker har hon fått kämpa för att vrida rätt. Den stora självständighet som grundlades i barndomen blev med tiden något av en börda.

– Det tog tid för mig att våga vara sårbar och be om hjälp. Det var först när jag närmade mig 30 och gick i terapi som jag började inse att jag inte behövde klara av allting själv. Innan dess försökte jag alltid lösa saker på egen hand.

Relationen till dottern Sofia betyder mycket för Babben

I sin egen mammaroll har Babben bemödat sig om att dottern Sofia ska känna förtroende att kunna vända sig till henne om hon behöver någon att prata med.

– Sofia och jag har en jättemysig relation. Vi bor grannar med varandra, vilket är väldigt kul. Visst händer det att vi stör oss på varandra, men oftast kan vi omvandla det till humor. Eftersom jag aldrig lyckades hitta min mammas humorfrekvens gläder jag mig extra mycket över att jag och min dotter delar samma humor.

Precis som Babben har Sofia stakat ut sin egen yrkesbana. För hennes del föll valet på juridiken. Babben och hennes syster Elisabeth var den första generationen att bryta en flera hundra år gammal släkttradition där alla hade försörjt sig antingen som bönder eller fiskare eller både och. I största samförstånd bestämde de sig efter mammans död 2012 för att sälja gården Busarve. Kvar i deras ägo finns ett lantställe på Gotland, byggt av virke från Busarve, som de delar med sina barn.

Babben har nu – efter tre år som par – förlovat sig med sin särbo. Babben framstår som ett typexempel för den forskning som görs gällande att kvinnor som haft en god relation med sin far undermedvetet väljer män som påminner om honom.

– Såväl min nuvarande man som min exman är hantverkare. De är båda jordnära, praktiska och bra män med mycket humor. Precis som pappa.

Så blir julen för Babben Larsson

Vad betyder julen för dig?

– När man väl har stökat över julafton betyder julen lugn och ro, läsa böcker, umgås, promenera. Det är några dagar då det liksom stillnar av.

Vad menar du med ”stöka över julen”?

– Jag såg ju hur min mamma slet ända in på julaftons lunch med alla måsten. Den här stressen vill jag inte föra vidare. Jag har försökt sålla bort det som inte behöver vara med och nu har jag inga måsten kvar, tror jag.

Som julvärd har du valt temat ”en avspänd jul”. Berätta.

– Det handlar om att tagga ner, dela på alla uppgifter och att vara närvarande. Jag tror att alla barn önskar sig närvarande föräldrar som spelar spel, leker och gör roliga saker tillsammans med dem.

(Från SVT:s Morgonstudion)